Om du är dålig på att passa in, hitta en bransch som behöver folk som sticker ut

Det är en strålande, om än något kall, söndag i maj. Jag sitter och läser igenom min lista med ämnen för studentkrönikan och ser med lite vemod i hjärtat att jag hunnit diskutera nästan alla frågor jag velat. Vemodigt, för att det nu är slut. Detta är den sista gången jag kan skriva en studentkrönika, av den enkla anledningen att jag nästa termin inte kommer vara student längre.

Maj månad kom med både solsken och kyla. När valborgsbrasan tändes och kören sjöng ”vintern rasar”, kom jag att tänka på min morfar. Han, liksom jag, älskade studentlivet. Även om jag förlorade honom innan universitetsstudier hann komma på tal, vet jag att det är mycket tack vare honom som jag kämpat för att ta tillvara på högskoletiden. Att inte bara plugga, utan leva som student, med allt vad det innebär. Vara uppe lite försent, göra lite för många saker, spexa, pyssla, engagera sig. Min gissning är att jag aldrig kommer att vara omgiven med lika många kreativa och engagerade människor igen som jag varit nu. För trots att plugget är krävande, har man som student en typ av frihet som nog inte kommer igen förrän man går i pension. En frihet, att vårda sina egna intressen och kunna vara spontan, med allt vad det innebär. 

Nu ska jag alltså lämna denna frihet, för att kliva ut i det okända. En förändring som är otäck men nödvändig. Arbetslivet stundar, och jag hoppas att jag får lika fin respons för min insats där som jag har fått av er läsare för mina krönikor. Jag vill verkligen lyfta att ni har varit mer öppna än jag kunnat föreställa mig och att jag uppskattar det väldigt mycket. Det har fått mig att förstå att det som gör mig annorlunda numera är vad folk gillar med mig, något som jag under första året på jägmästarprogrammet aldrig skulle ha gissat. Så, om jag ska summera lärdomarna från mina tidigare krönikor och säga något klokt, blir det nog ”om du är dålig på att passa in, hitta en bransch som behöver folk som sticker ut”. Det gjorde jag, och den belönande känslan är svår att slå.

Snart ser ni min årskurs ge sig ut i landets skogar för att praktisera vad vi lärt oss. Jag hoppas att vi blir bemötta med öppna ögon och öron, lika mycket som jag hoppas att vi nyexaminerade vågar stå på oss i den kunskap vi besitter. För tiderna har förändrats sedan programmet instiftades. Klimatförändringarna är här, bränderna blir fler, invasiva arter sprider sig. För att möta allt detta behöver vi i skogsbranschen främst arbeta tillsammans, och gärna på ett sätt som liknar det som jag har stött på i teater-och spexkorridorerna: ifrågasätta utan att attackera, pröva utan att döma och hjälpa utan att kväva. Hur det kommer att gå för Sveriges skogar, det vet vi inte än. Men det jag vet summeras bra av slutorden i Kung Lear, pjäsen jag deltar i denna vår: ”Vår tid är mörk, vi gör så gott vi kan. Bort tomma ord – man måste vara sann. Den gamle led och hans tid var svår. Hur blir vår tid sen scenen blivit vår?”. 
 

 

Hanna Bernö

Artikeln publicerades onsdag den 29 maj 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste