Alla behöver skogen

En gång för länge sedan var jag insyltad i den årliga skogsveckan. Den avhålls varje år i april.. Skogsveckan är skogsbrukets branschkonferens. Då avhandlas stort och smått för näringens vidkommande. Förutom att det är utvecklande att ta del av vad som händer inom skogsproduktion, naturvård, forskning och annat är det roligt att träffa andra verksamma i skogsbruket.


Ett inslag på Skogsveckan är att landets krönta huvud (Carl den XVI) delar ut olika pris till förtjänta personer; guldkvisten, greve Bernadottes skogspris och Skogsvårdsförbundets förtjänstmedalj.

Som den arge unge man jag en gång var tyckte jag att det luktade lite 1800-tal om den delen av tillställningen. För att rationalisera utdelandet av hederstecken tyckte jag att man skulle sätta upp en automat i konferenslokalen. Lade man där i en guldtia kunde man få ut en guldkvist, lade man i två tior skulle det pingla ut ett ex. av greve Bernadottes medalj. Ville skogsmullen riktigt slå på stort skulle han eller hon lägga i tre tior och får en förtjänstmedalj. På så vis skulle alla som ville ha en guldkvist eller en medalj kunna få en och Carl den XVI få tid att pyssla med annat.

Numera sitter jag sedan några år och högtidligt putsar på min egen guldkvist och har släppt alla tankar på automat.

En sak med årets skogsvecka gjorde mig verkligen glad - författaren Kerstin Ekman hedrades med Bernadottemedaljen. Vad hon har gjort är att i sina böcker skildra skogen ur ett perspektiv som inte bara är m3sk. Välskrivande har hon stillsamt påpekat att våra skogar också är den gröna bakgrunden mot vilken vår kultur skall ses. Det här med kultur är kanske inget skogsbrukaren går och tänker på till vardags.

Det är ju så att debatten om skogen har kommit att handla om naturvård, rekreation, om produktion och om jakt. Det är ämnen värda att diskutera, men vi får inte glömma att skogen också har kulturella värden, vi svenskar lever till stor del i en skogskultur. Eller har levt.

Tänk efter; skogen är skådeplatsen för mycket svensk litteratur, konst o musik, det är dimensioner som till stor del har försvunnit i skogsdebatten. Anledningen är troligen att de flesta svenskar numera lever i städerna.

Många har lättare att navigera i Stockholms tunnelbana än i en skog. Om medborgarna läser en bok är det lättare att förstå en scen med ett restaurangbesök än en story där någon sitter i en skogsbacke och mediterar över djur o växter som finns runtomkring.

Det är inte många som kan läsa av skogshistorien genom att studera ett bestånd. Till exempel hur gammalt det är, är det planterat eller självsått, behöver det gallras, hur långt har det kvar till slutavverkning med mera?

I Kerstin Ekmans böcker har naturen och speciellt skogen en viktig roll att spela, både i hennes romaner och i de naturskildrande böckerna. Kanske är boken Herrarna och Skogen den bok som bäst sätter skogen på kartan, boken är något så sällsynt som en skoglig kulturhistoria.

Kanske tycker den som kör en skördare eller går med planteringsröret att de här med kultur inte angår en hårt arbetande skogsbrukare, men jag vill påstå att det är fel. Skogskultur är inte bara något för djupingar, den har konsekvenser för oss alla.

Det är ju i grunden något så enkelt som att vi alla behöver skogen på något sätt; skog att leva av, skog att jaga i, skog att rekreera oss i, skog att vårda växter och djur i. Och inte minst, som Kerstin Ekman påpekar, skog att fundera över vår kultur i.
 

Bo Lindevall
bo.lindevall@outlook.com

Artikeln publicerades måndag den 13 maj 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste