Romantikens ideal lever än

I helgen såg jag en dokumentär om musikalen RENT, där dokumentärens skapare syrligt ifrågasatte vad dessa högst priviligierade ungdomar gjorde uppror mot. I musikalens universum revolterar huvudpersonerna mot ett system som egentligen, om man som åskådare tänkte efter, gynnade dem. Det verkar som att deras raseri inte har någon annan bakgrund än att de vill framställa sig själva som underdogs, lidande konstnärer.

När jag efter denna reflektion ser på vad som händer omkring mig i detta nu, med pågående skolstrejker och klimatupprop mot universitet, kan jag inte låta bli att höra motståndsrösterna: min generation skriker bara för att ha något att göra. Vi kommer att inse hur blinda och naiva vi är tids nog. Och bortskämda, framförallt. Min fråga blir: var, i denna tydligt ålderspolariserade diskussion, ligger sanningen? 

Det ska erkännas att det finns något lätt destruktivt med studenters romantisering av radikala åtgärder. Jag personligen har till exempel väldigt svårt för just ordet ”radikal”. I mitt huvud förknippas det med ett beslut som tas snabbt och ogenomtänkt, och jag är nog mer en förespråkare av försiktighetsprincipen än en revolutionär. Men, detta till trots, brinner jag för förändring. En omställning av samhället. En framtid som är mer trygg och rättvis än tiden vi lever i nu. Hur kommer det sig? Och finns det något gott i att skrika högt ibland?

Ja, självklart. Utan ideal och hopp, vad är vi då? Några som går och väntar på vår dom? Tanken vandrar till dikten av Dylan Thomas: “Do not go gentle into that good night… Rage, rage against the dying of the light”. Det är nog det vi gör. Rasar mot den dystra framtid som beskrivs för oss. Vetenskapen har sagt sitt: vi är på väg mot det sjätte massutdöendet. 2030 kommer vi att leva som att vi hade två jordklot (globalt, i Sverige lever vi redan som om vi hade fyra). 

Nyligen pratade jag med en vän och vi insåg tillsammans att vår generation blivit uppfostrad att jobba för social och klimatmässig acceptans och rättvisa. På alla håll. HBTQ+ diskriminering, rasism, sexism och klimathotet är frågor vi blivit ombedda att lösa ända sedan vi satte oss i skolbänken. Jag minns tydligt hur min systers klass sjöng ”vill du åka skidor nedför sopberget?” i lågstadiet. Vi lärde oss att vi var generationen som skulle göra världen bättre, mer öppen och tolerant. När vi sedan växt upp, och använder vad vi lärt oss, blir vi kallade för dumma. Naiva. Såklart vi blir förbannade ibland. Vi skulle ju ta kampen de äldre undvek, men när vi gör det, höjs det på ögonbrynen. 

Så om ni ser oss stå och gapa för klimaträttvisa och suckande tänker ”romantikens ideal lever än”, var snälla lägg till ”och tur är väl det?”. För ska det finnas någon chans för oss som mänsklig ras att leva vidare på denna planet gäller det att agera i detta nu. Och, som många andra kloka sagt innan mig, om inte vi tar kampen, vem ska?

 

Hanna Bernö

 

Artikeln publicerades onsdag den 03 april 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste