Efterarbetet för #slutavverkat speglar en bransch redo för förändring

I slutet av december 2017 lades första inlägget upp och instagram-kontot växte sig snabbt större och större. Historia efter historia berättades om trakasserier och utfrysningar på arbetsplatser, jägmästar- och skogsmästarprogram. Jag beskriver såklart slutavverkat, instagram-kontot som öppnade upp för icke-normativa människor i skogsbranschen att få sina erfarenheter synliggjorda. Genomslaget blev stort, och i mina kretsar diskuterades det flitigt. Nu, ett drygt år senare, är jag nyfiken på att få svar på frågan ”vad har hänt sen dess?”. 

Självfallet fanns det ett flertal personer i branschen som tyckte att behovet av förändring är överdrivet, och att nya initiativ ”inte kommer att ändra någonting”. Men hade de verkligen rätt? 

Mitt svar är nej. 

Eller, folk har ju rätt till sina egna åsikter, men nog har det allt skett en förändring redan, det är det svårt att förneka. Till exempel bildades NYKS (Nätverket för Yrkes­verksamma Kvinnor i Skogs­branschen) där kvinnor hjälper varandra med olika frågor som dyker upp på diverse arbetsplatser och peppar varandra att fortsätta vara normbrytare. Skogis studentkår har börjat hålla i killmiddagar, där jägmästarkillar får mötas och diskutera mansrollen.  SLU skickade ut en sammanställning av åtgärder vidtagna efter #slutavverkat till sina studenter och Elin Olofsson, initiativtagaren till #slutavverkat, blev årets SLU-alumn 2018 för sin insats. Allt detta tycker jag pekar på att upproret varit efterlängtat och att resultaten redan syns.  

Min nästa fråga är en som jag anser att vi alla borde ställa oss själva: ”vad har min insats varit i detta?”. 

Jag själv, som valde jägmästarprogrammet 2014 delvis för att det var en bransch med behov av jämställdhetsutveckling, har tappat lite fart i denna strävan. Varför har jag till exempel inte skrivit en krönika om jämställdhet förrän nu? Eller tagit några andra initiativ för att driva en förändring? 

På de frågorna har jag inga egentliga svar, förutom att jag varit distraherad av min flytt till Lund och andra ämnen som dykt upp i och med detta. 

Sedan jag skrev en kandidatuppsats om jämställdhet våren 2017 har jag legat lågt, något som jag skämtsamt, men även med ett stråk av skam, kallat för ”passiv feminism”. Skämt åsido tycker jag att det finns en viktig poäng med att bara få finnas i ett rum där kvinnor är underrepresenterade. 

När yngre studenter, ofta tjejer, berättar för mig att de känner sig annorlunda och funderar på att sluta jägmästarprogrammet, säger jag att det är precis därför de borde vara kvar. Just för att vi är annorlunda. Med våra idéer och värderingar, olika bakgrunder. 

Vi är skogliga normbrytare. Bara genom att existera. Och slutmålet är ju ändå att det är allt vi ska behöva göra. 

Jag tycker såklart inte att man ska stanna kvar på en utbildning där man inte trivs. Men att vara kvar trots att man känner sig annorlunda betyder så mycket för den positiva utvecklingen av branschen. För den är positiv. Och jag har stora förhoppningar för mitt framtida arbetsliv, större nu än när jag började plugga för fem år sedan. 

 

Hanna Bernö

 

Artikeln publicerades tisdag den 05 mars 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste