Skogsnäringen behöver inte en långsam jämställdhetsprocess

Det har sedan länge konstaterats att skogssektorn är en av de mest ojämställda branscherna i Sverige. Trots en politisk vilja, strategiplaner och projektpengar finns problemen kvar. Det visas tydligt i branschens Me-too upprop #slutavverkat och jägmästarstudenters öppna brev till SLU och skogsnäringen.

I policydokument, strategier och ­rapporter framhålls ofta att skogsnäringens jämställdhetsprocess behöver ta tid.  Vi håller med om att det är viktigt att föra en dialog för att få många med sig i förändringsarbetet och att denna dialog inte kan stressas fram. Framförallt får det inte bli en kvinnofråga utan män måste vilja vara med. Men, först och främst, den mansdominerade, ibland både sexistiska och diskriminerande ­kulturen inom skogen är ingen nyhet, detta har diskuterats inom sektorn i decennier. Den tid som det uttrycks behov av har funnits i överflöd. Dessutom, riskerar denna envisa diskurs om att jämställdhetsarbete “måste få ta tid” och att det bara är ”början på resan” att ytterligare skjuta den nödvändiga förändringen på framtiden. Det skickar signaler att jag inte behöver förändra mitt beteende just nu. Under tiden far många människor illa, det gäller både kvinnor och män, som inte passar in i normen. Det öppna brev som kvinnor inom jägmästarutbildningen skickat till SLU och skogs­näringen samt de inlägg som publicerats under skogsbranschens Me-too upprop #slutavverkat vittnar om härskartekniker, diskriminering, sexism, rasism, trakasserier, homosocialitet, homofobi och konservativa normer. Effekterna av dessa upplevelser kan ge mycket allvarliga konsekvenser för yrkesval, yrkesliv samt kan påverka individens självkänsla för lång tid framöver. 

Ett annat vanligt argument som hörs i debatten är att diskriminering och sexism är en generationsfråga och att nästa generation kommer att agera annorlunda. Det är den äldre generationen som bär ansvaret för de konservativa normerna och den ­kultur som präglar skogsnäringen. Den typen av argument lägger över ansvaret för förändring på den yngre generationen. Det medför också att incitamentet att handla nu blir ­svagare eftersom problemet kommer att lösa sig av sig själv. Brevet som de kvinnliga jägmästar­studenterna skickade till SLU handlade dessutom främst om de män som de själva studerar med, män av samma generation. Det är med andra ord ingen generationsfråga. 

Vad skulle hända om det istället talades mer om förändring här och nu. Att ledningen visar tydlighet och att de beteenden som det öppna brevet och slutavverkat beskriver inte accepteras på någon nivå i organisationen. En första signal om att någon inte håller de regler som gäller borde leda till ett samtal om att beteendet är uppmärksammat och att det inte får fortsätta. Här måste också den äldre generationen ta sin roll som före­bilder på allvar. Både inom skogsutbildningarna och på företagen har lärare och chefer på olika nivåer en maktposition. Om ett icke acceptabelt beteende noteras men får ­passera utan reaktion får det konsekvensen att den som står för beteendet (och andra) får ett kvitto på att det är okej att fortsätta med liknande beteenden. Det måste ­finnas en trygghet för den som blir utsatt både inom utbildningar och på arbetsplatser att det blir en reaktion och att den kommer snabbt och bestämt. Frågan vi återkommer till är om argumentet om att förändring tar tid håller? Vi vill mena att retoriken ­behöver ändras. Även om det kommer att ta tid innan attitydförändringarna genomsyrar skogsnäringen så måste tydliga krafttag här och nu lyftas fram. De som är utsatta ­behöver också få veta att förändringsarbetet inte bara är ”i början av en lång resa” utan att vi kan nå målet mycket snabbare om vi agerar kraftfullt nu. Vi menar att det som behövs är ett starkt ledarskap och ett mod att våga agera mot den typ av diskriminering som #slutavverkat och brevet från de kvinnliga jägmästarstudenterna beskriver. Detta ledarskap är inte begränsat till SLU:s högsta ledning, eller ledningen för de stora skogsbolagen, det är ett ledarskap som också utövas i klassrum och i korridorer.

Ann Grubbström och Stina Powell
Forskare vid avdelningen för miljökommunikation 
Sveriges Lantbruks Universitet