LEDARE: Grått är det nya ljusa

En ”arbetsseger” är ett uttryck för glädje när mycket arbete resulterat i en vinst eller en förbättring av något slag. Jag har på senare tid hört uttrycket allt oftare. Måhända kommer jag uppfattas som en dysterkvist nu när många jublar över ”arbetssegrarna”. Men låt oss stanna upp för ett tag och fundera. 

Har det den senaste tiden, för den enskilde skogsbrukaren, verkligen blivit bättre? Mitt missnöje kommer inte tomhänt och det vore oansvarigt av mig att inte klämta i varningsklockan med några exempel.  

Jag har full förståelse för att många vill framställa sina ansträngningar på ett sådant sätt att de blir omvalda vid riksdags- och parlamentsval eller på medlemsstämmor för den delen. Flera av dem gör ett bra jobb. Inte desto mindre tycker jag att initierade borde ha karaktär nog att beskriva utvecklingen tydligare.

Låt mig börja med en ”arbetsseger” i Europaparlamentet. Där finns ett industri- och energiutskott som heter ITRE. Flera av de energifrågor som handlar om skog och förnybar energi har nyligen flyttats från ITRE till miljöutskottet som heter ENVI. Denna förflyttning har beskrivits som kuppartad, vilket har sin riktighet. Många väldigt centrala frågor om användningen av skogsråvaran flyttades till miljöaktivister under partiflagg. Att hugga ner en skog gick därmed från att vara en god gärning för energihushållningen – en gärning som ska uppskattas – till en ond gärning mot miljön och mångfald – en gärning som ska beskattas. Ingen framgång.

Jag fortsätter i parlamentet. Nyligen röstades regelverket ”Land use, land use change and forestry”, förkortat till LULUCF, igenom. Röstningen slog fast hur mycket varje enskilt land ska få avverka. För det första hade vi inget avverkningstak tidigare, det har vi nu. För det andra är det inte över än: en instans där det kan tillkomma ytterligare påfund kvarstår. För det tredje kommer våra beryktade svenska tjänstemän implementera regelverket på hårdaste möjliga sätt. Dessutom har LULUCF landat i att vi nu de facto har en EU-gemensam skogspolitik på området, det hade vi inte tidigare. Som lök på laxen dyker slamkryparen om antropogena utsläpp upp. Det genuint fina med att avverka skog till gagn för markägaren och de små lokalsamhällena i norr ställs nu mot ett värdsligt kollektiv vars värdekompass anser att alla träd ska stå kvar i skogen. Ingen framgång.

Sedan har vi domen om bombmurklan. Kort beskrivning: markägaren vill avverka hela skogen. Kommer inte på frågan säger Skogsstyrelsen, här växer något så ovanligt som en vanlig svamp, och meddelar avverkningsförbud för hela området. Då frågar markägaren om han får avverka resten om han frivilligt och gratis undantar cirka 15 procent utöver generell hänsyn. Ja, då går det bra, blir svaret. Det som nu verkar ske är att denna dom blir en anvisning för hur mycket mark som den enskilda skogsbrukaren ska kunna berövas på utan ersättning. Eftersom vi bedriver hållbart skogsbruk och huserar ”vanliga ovanliga arter” överallt har vi nu en generell hänsyn de lux att handskas med. Ingen framgång.

Sen har vi det senaste tillskottet av ”arbetssegrar”, domen om kråkfågeln lavskrika som kom nu under hösten. Här kan det bli än värre. Domen menar dels att det är fel myndighet som drivit ärendet, dels att Skogsstyrelsen inte gjort en bedömning av inskränkningen för den enskilde. Beslut ska i fortsättningen fattas av länsstyrelserna – och de kan ta för sig! Det smäller bara till så har vi i praktiken generell tillståndsprövning för skogsbruk med ännu mindre förutsägbarhet. Och vad gäller frågan om inskränkningsnivå vet vi ingenting. En ljusglimt finns dock i denna dom som slår fast att Skogsstyrelsens arbetsmetoder inte är förenlig med vår grundlag. När hände det senast i modern tid?

Kämpa. När allt är svart ter sig en grå framtid som ljus. Fortsättning följer.