”Den svenska FSC- standarden är en katastrof i nordväst”
Sedan 1990-talet finns en nationell certifieringsstandard av svenskt skogsbruk, FSC, som sägs garantera ett bra och hållbart brukande av skogsresursen. I huvudsak är det de stora privata skogsbolagen och statligt ägda skogar som seglar under denna ”godhetsflagg”.
Är det skogsbruk i nordvästra Sverige som står utanför den nationella FSC- standarden sämre på att leverera kvaliteter som efterfrågas ur ett internationellt FSC-perspektiv? Svaret på den frågan är enligt mitt sätt att se det nej. Den svenska standarden kom redan från början att bli dominerad av naturvårdsintressen. Under hela den svenska FSC-resan har fokus på produktion, ekonomi och lokal förankring varit av underordnad betydelse, egentligen stick i stäv med den internationella standarden. Den svenska varianten av FSC:s standard togs fram med utgångspunkt från det kraftigt brukade skogslandskap som kännetecknar bolagsskogar. Att det blev så är förstås helt naturligt. Som i alla andra sammanhang ser de starkaste parterna i en förhandling till att regelverket utformas så att det passar dem själva bäst.
Från bolagsskogsbrukets sida var man beredd att offra resterna av den naturskogsartade skog som man ännu hade kvar i utbyte mot en from förhoppning om ”fred” med naturvårdsorganisationerna. Den ideella naturvården å sin sida fick, genom att förhandla med de stora markägarna, möjlighet att påverka bevarandet av stora och spridda arealer. En central roll i vad som enligt standarden skulle undantas brukande fick det då ganska nya begreppet nyckelbiotop. Metodiken kring Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering byggde på att man skulle hitta kärnor med naturvärden i ett i övrigt kraftigt brukat skogslandskap. Definitionen av vad som var en nyckelbiotop blev både rymlig och subjektiv, något som säkert applåderades av den ideella naturvården. Nyckelbiotopernas diffusa kvalitetskrav, möjligheten för den naturintresserade att löpande rapportera in nya områdesfynd under obegränsad tid samt kopplingen till FSC skapade det ultimata verktyget för inflytande över skogsbruket.
80 till 100 år tidigare hade staten genom avvittring bildat allmänningsskogar i nordvästra Sverige. Dessa gemensamt ägda skogar utgjorde en del av det skogsanslag som tilldelades nybyggare, med eller utan samiskt ursprung, för att man under lång tid brutit och nyodlat mark. Tanken med allmänninsskogar var att de skulle utgöra ett hinder för skogsbolag att förvärva ytterligare privata marker. På den här tiden fanns en statlig målsättning att befolka glesbygden och de avsatta skogsområdena skulle vara till gagn för bygdens utveckling.
Allmänningsskogarna brukades till en början ganska extensivt, men snart blev de allt viktigare för sysselsättning och för den lokala ekonomin. Trots att dessa västliga skogar brukats under förhållandevis lång tid och bitvis ganska intensivt har de ofta en avvikande karaktär jämfört med annan skog. På många håll finns fortfarande strukturer och substrat som inte återfinns i de ännu mer påverkade skogarna öster- och söderut. Gör denna skillnad att alla äldre skogar i nordväst ska betraktas som nyckelbiotoper?
Allmänningsskogarna i nordväst består till övervägande delen av höglägesskogar, mestadels grandominerade, åtminstone i Västerbotten. Sådan skog är klart överrepresenterad i det svenska skogsbevarandet. Det är endast en mindre del av Sveriges rödlistade arter som kan existera i den typen av skog. Ändå är det skogsbevarandet i Sveriges nordvästra fjärdedel som fortsätter att öka mest. I betydande delar av den fjällnära skogen, som fortfarande inte förts in i reservat, förbjuder staten sedan något år tillbaka markägare att avverka. När Skogsstyrelsen nyligen meddelade att man ville göra en översyn av metodiken för nyckelbiotopsinventering i nordväst blev det genast ett ramaskri från vissa organisationer. Enligt dessa behövs tydligen ytterligare avsevärda arealer avsättas till naturvård i området. Om ett sådant ställningstagande beror på okunnighet eller fanatism är svårt att avgöra, men troligen är det en blandning av båda.
Allmänningarna saknade inflytande att påverka den gång FSC-kriterierna om naturvård formulerades. Särskilt i regelverket kring den fjällnära skogen kom den svenska standarden att innehålla omfattande restriktioner. Det spelade ingen roll om allmänningar avsatte procentuellt mycket mer av sitt skogsinnehav till naturvård än bolagen, att man nästan uteslutande arbetade med lokal arbetskraft, att många av allmänningarnas delägare tillhörde ursprungsbefolkningen samer eller att vinsterna från verksamheten till stor del landande i lokalsamhället. Utifrån den svenska FSC-standarden ska skogsbruk inom allmänningsskogar stämplas som dåligt och virket därifrån betraktas som så kallat fulvirke.
Det finns en stor skogsägare som har ett skogsinnehav som liknar allmänningarnas nämligen Statens Fastighetsverk. Dessa tvingades in i FSC-certifieringen av sin ägare staten. På så sätt finns ett sorts facit över hur allmänningarnas skogsbruk skulle sett ut om en FSC-certifiering genomförts. Statens Fastighetsverks skogliga verksamhet har i dag krympt till att vara näst intill marginell i stora delar av nordvästra Sverige. Naturligtvis är detta till stor nackdel för lokalsamhällena i den berörda glesbygden.
För nordvästra Sveriges del är den nationella FSC-standarden en katastrof. I dagens tappning är det en certifiering som dödar och utsläcker verksamhet. Hur detta är förenligt med den internationella standarden har jag ytterst svårt att förstå.
Anders Pettersson
Allmänningsförvaltare,
Tärna-Stensele- och Sorsele Övre Allmänningsskog
