Ny upptäckt om kustgranen

Det väldiga barrträdet kustgran är känt för sin imponerande virkesproduktion, men har länge ansetts ha för mjuk ved för konstruktionsvirke. När biologen och dendrologen Börje Drakenberg studerade några nedsågade kustgranar upptäckte han dock något besynnerligt: vår- och sommarveden tycks vara nästan lika stora hos barrträdet. 

Amerikansk kustgran, eller Abies grandis, härstammar från nord­västra Nordamerika och kan där nå höjder på uppemot 90 meter. I Sverige når den lätt över 40 meter och i Ekolsunds arboretum finns 70-åriga träd på 47 meter som fortfarande växer med meterlånga årsskott. 

Bestånd i Skåne har en medel­tillväxt på 25–30 skogskubikmeter per hektar och år. Trots imponerande tillväxt förekommer trädslaget endast i mycket begränsad omfattning i Sverige och det finns relativt få studier av odling av kustgran. 

Nils Lidbaum och Börje Drakenberg förvaltar tillsammans Ekolsunds arboretum och de har lång och spännande erfarenhet av trädslaget. I arboretet, som ligger beläget öster om Enköping, ligger kust­granen på en delad förstaplats med silvergranen när det kommer till av de vanligaste trädslagen där. 

Stor sommarved

En invändning mot kustgran brukar vara att det är osäkert om det snabbvuxna virket går att använda som timmer, även om det finns avsättning som massaved och bioenergi. Därför blev Börje Drakenberg förbryllad när han började studera vår- och sommarveden på några fällda kustgranar från arboretumet.  När Skogsaktuellt besöker honom och Nils Lidbaum tar Börje fram en bräda efter en fälld kustgran och visar upp vår- och sommarveden 

– Se här: sommarveden är ovanligt stor, säger Börje. 

Han berättar att torr­volymvikten ligger på 0,5 kg/dm3 trots mycket stora årsringar.  Varför kustgranen tycks ha så hög andel sommarved är svårt att förklara, men den hårdare sommarveden skulle kunna innebära att kustgranen har betydligt starkare virke än vad man tidigare trott.  Silvergranen har däremot mycket tunna sommarvedszoner och en torrvolymvikt på knappt 0,4 kg/dm3, så här får man räkna med en tioprocentig försvagning gentemot vanlig  gran vid samma tillväxt.

Betas inte

En annan av kustgranens egenskaper som Lidbaum och Drakenberg lagt märke till är frånvaron av betes­skador. Visserligen betas kustgranen av hjortdjur om det inte finns något annat att tillgå, men i området syns en mycket stor skillnad av betestrycket jämfört med den vanligt förekommande silvergranen – som ofta inte kommer förbi rådjuren. 

– Det beror på att kustgranen, liksom en del andra Abies-arter, har en kådig och osmaklig knopp som gör att den inte betas. Rådjuren på Ekolsund är duktiga i dendrologi, betydligt bättre är dagens skogsstudenter som knappt läser ämnet.  Däremot har hjortarna inte något emot att feja på kustgranen, berättar Börje Drakenberg. 

Den är nog också mer utsatt för stormar eftersom den sticker upp långt över andra träd när den nått 50-årsåldern.

Skötsel

Så hur sköter man ett så pass snabbväxande trädslag? På Ekolsunds arboretum föryngrar sig kustgranen i rikliga mängder under skärm och det mesta måste röjas bort för att skapa bestånd.  När det kommer till skötsel finns inte mycket forskning om kustgran i Sverige, men Kristofer von Hausswolff Juhlin vid SLU skrev 2009 ett examens­arbete där han konstaterar att kustgranen i genomsnitt växer 68 procent bättre än vanlig gran på likvärdig mark vid en omloppstid på knappt 50 år. Samtidigt föreslår han två skötselförslag. Det ena som syftar till att få en hög volym på en kort omloppstid med två gallringar underifrån i huvudsak. I detta skötselförslag planteras cirka 2 700 plantor per hektar. Det andra gallringsingreppet sker vid 20–25 års ålder och då som låggallring. Efter denna gallring finns ungefär 1 000 stammar kvar per hektar. Beståndet slutavverkas vid 40–60 år beroende på ståndorten.  Väntar man för länge med avverkningen blir lätt hela beståndet övergrovt.

Det andra skötselförslaget vänder sig till skogsägaren som har som mål att ha ett slutbestånd med en god virkeskvalitet och genomförs med ett flertal höggallringar. I detta skötsel­program gallras beståndet sedan sex-sju gånger och då uteslutande i form av höggallring med omkring fem års mellanrum. Efter denna gallring finns cirka 500 stammar kvar i beståndet. Beståndet slutavverkas vid 55–60 års ålder och har då fått stå 10-15 år efter den sista gallringen.

Satsa på kustgran? 

En av kustgranens största fördelar är otvivelaktigt den höga virkesproduktionen. Men Börje Drakenberg berättar att en av utmaningarna för kustgranen är att skogsbolag inte verkar ha något intresse för annat än tall, gran och björk. Framförallt anses det svårt att anpassa industrierna till nya trädslag och i Sverige har vi en stark tradition av förädling av tall och gran. 

När det kommer till massa är fiberkvaliteten på kustgran lika bra som för vanlig gran och dessutom saknas kåda i veden.  Silvergran används i dag då och då som konstruktionsvirke, men då är det oftast importvirke.

Med en hög tillväxt, lättskötta bestånd som inte blir betade och dessutom potentiellt hög virkes­kvalitet kanske man kan tro att det är kustgranen som är Ekolsunds förvaltares favorit­trädslag. Men nej, där blir faktiskt detta jätteträdslag slaget av den vackra svenska tallen. 

– Jag tycker tallen åldras på ett vackert sätt, säger Börje Drakenberg och får medhåll av Nils Lidbaum.