Träldom och planekonomi

En planekonomi är inte en plan ekonomi. En planekonomi är en ekonomisk idé vars utdelningskurva sakta sluttar nedåt för att plana ut i påtvingad handlingsförlamning som inte är till gagn för någon.

I Almedalen filosoferade Buchts handplockade utredare ”om en så viktig resurs som skog kan vara i privat ägo?”. Vi skogsbrukare och några andra frihetstörstande krafter reagerade kraftigt på uttalandet. Äganderättsliga frågor har sedan dess blivit allt mer frekventa. Jag tycker dock det är viktigt att vi nu börjar diskutera en större fråga. Den om en allt mer närvarande degenererande planekonomisk idé inom sektor skog.

Planekonomi eller planhushållning är ett ekonomiskt system där staten planerar och styr mer eller mindre över alla resurser. Ett system där Jag och Du förbyts mot Vi. Ett system där människors egna mål och förmågor går upp i rök till förmån för kollektivets. Det allmänna, eller de som styr samhället, avgör hur kollektivet ska använda resurserna. Den bransch som vi skogsbrukare verkar inom tycks allt mer attrahera denna typ av ideologi som jag tycker blir allt mer närvarande.

En av de tydligaste sjukdomsbilderna i det planekonomiska systemet är nationalisering av produktionsmedlen. Det vill säga förstatligande av privata tillgångar eller åtminstone strikta kontroller och regleringar av de samma. Jag tycker mig se ett allt större vurmande för dessa tankegångar oavsett partifärg när det väl kommer till den aktiva handlingen.

Sen tidigare är det känt att när landsbygdsministern ser en timmerbil ser han en sjuksköterskelön. När jag ser en timmerbil ser jag den privata intäkten som skapats genom en individs frivilliga uppoffringar utifrån en långsiktig förvaltartanke. Detta är bara en av flera pågående politiska glidningar mellan Jaget och Viet.

Ett annat av planekonomins symptom är att individerna i en planekonomi anses oförmögna att ta hand om sig själva. De behöver hjälp för att göra rätt. Och ”rätt” är att göra som staten vill eftersom det är det som gynnar den kollektiva värdsliga nyttan på bästa sätt.

Ett tredje symptom är den framhärdande tanken om att produktionsmedlen tillhör alla, vilket innebär att alla ska ha tillgång till dem och utkomst från dem. För att alla, eller allmännyttan, ska få sin del av utkomsten behöver skogen dock kapitaliseras och förädlas. Kapitaliseringen ger sig oftast uttryck i att du som skogsägare förväntas avverka din skog – eller inte avverka din skog - oavsett vad du själv anser, och att du förväntas röja – eller inte röja - din skog enligt samma princip. Vad gäller förädlingen leder den till att jobb skapas på platser där få andra jobb finns. Den leder även till exportintäkter i tider med allt färre nettoexportprodukter av värde. Staten älskar jobb och statliga intäkter, vilket gör att förädlaren och staten har mycket gemensamt. Således agerar dessa gemensamt – och alltid på bekostnad av skogsbrukaren.

Grogrunden för tillväxten av de planekonomiska idealen har självklart varit den samhälleliga socialistiska tanken att gruppen eller kollektivet förmår lösa individens ”tillkortakommanden” genom olika typer av kooperativa och statliga former av styrningar. Gruppens bästa är individens bästa, capish!

De små privata aktörerna i skogssektorn har allt färre som försvarar dem mot sig själva och mot andra. Alla deras företrädare talar om samförstånd, förståelse, gruppen och om kollektivet. Man ska vara överens. Jag vill kraftigt varna för att vi är inne på en mycket farlig väg. En väg vars låsningar på sikt kommer leda till en avstannande utveckling för hela branschen eftersom systemet oundvikligen gör skogsbrukaren till en passiv och likgiltig träl.

 

Rickard Axdorff
Rickard Axdorff
Tel: 019-16 61 39
E-post: rickard@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 01 februari 2017

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste