Reservaten hindrar upptag av 30 miljoner ton koldioxid!

DEBATT: Egentligen är det ganska enkelt. När skogen växer binds luftens koldioxid genom assimilation och då bildas ved, skriver professor emeritus Mårten Bendz.

 

I veden lagras kolet som kan behållas lagrat länge, till exempel i hus byggda av trä skriver professor emeritus och före detta rektor vid Skogshögskolan Mårten Bendz.

En skog som inte växer binder ingen koldioxid. Förmågan att binda koldioxid minskar också om  det som produceras i form av ved  inte tas till vara, utan ramlar till marken och bryts ner – ruttnar.  Att en skog inte växer, och alltså inte binder koldioxid, kan bero på att den är för gammal.

I en urskog som ingen sköter, eller ett äldre reservat under fri utveckling, eller en skog där inget material tas till vara är nettoeffekten av kolbindningen noll eller nära noll. Växandet binder koldioxid i veden och när veden sedan bryts ner frigörs koldioxiden igen till lufthavet.

För att en skog ska fungera som kolsänka måste alltså skogen växa och den producerade veden tas tillvara. Ju mera skogen växer desto mera koldioxid binds. Ju mera av veden som tas till vara desto mera koldioxid blir då långtidslagrad. I samband med avverkning frigörs dock koldioxid från marken och trädens rötter, men under beståndens omloppstid bli nettoupptaget av koldioxid mycket stort.

Om skogen ska vara en effektiv kolsänka måste den alltså växa starkt och den producerade veden tas tillvara. Ökad avverkning är till stor nytta för klimatet om det genom avverkning skördade kolet låses in i olika produkter för lång tid.

Under 200 år av industrialisering baserad på fossil energi samt avskogning i tropikerna har koldioxidhalten i atmosfären ökat från omkring 250 ppm (parts per million) till över 400 ppm. Resultatet är en växthuseffekt och ett varmare klimat. För att återfå ett klimat liknande det som hittills gynnat mänskligheten måste därför koldioxidhalten sänkas.

Olika vägar för att åstadkomma en sänkning har diskuterats, bland annat i samband med de internationella klimatmötena. Det viktigaste är förstås att minska utsläppen men detta kan med fördel kombineras med ökade upptag av koldioxid i träd. Att låta skogen utvecklas som koldioxidsänka för att sedan avverkas och ersätta fossilbaserade alternativ är en till stor del outnyttjad potential. En storskalig möjlighet som är genomförbar här och nu.

När en skog i vår del av världen producerar en kubikmeter stamved binds cirka 1,4 ton koldioxid i hela trädet. Det är då inte bara i stamveden som det binds koldioxid. Stubbar, rötter, grenar och ris binder också koldioxid under växtprocessen.

Genom ett intensivare skogsbruk, snabbväxande trädslag, genetisk förädling och andra produktionshöjande åtgärder skulle Sveriges skogar kunna binda ännu mer koldioxid än de gör idag.

Men så har vi alla reservat och nyckelbiotoper och övriga skyddade skogar och så kallade hänsynsytor av olika slag, där avverkning inte sker och där inte heller på några decenniers sikt någon nettotillväxt äger rum. Det har beräknats att vi genom dessa orörda skogar avstår från en virkesproduktion i storleksordningen 11 till 14 miljoner skogskubikmeter per år. Detta innebär att vi också avstår från en koldioxidbindning i storleksordningen 15 till 20 miljoner ton per år. Om vissa reservat och andra restriktioner skulle tas bort, och arealerna i stället blev föremål för effektiv skogsskötsel skulle bindningen av koldioxid på sikt kunna öka med kanske 20 till 30 miljoner ton per år! Detta är en storleksordning som skulle påverka koldioxidbalansen nationellt och globalt.

Men vad skulle i ett sådant perspektiv hända med biodiversiteten?

Det var ju för att förhindra utdöendet av alla tusentals rödlistade arter som reservaten och restriktionerna har kommit till. Den frågan är inte så lätt att besvara, men några förhållanden kan noteras:

  • Problemen kopplade till global uppvärmning är så dramatiska och svåra att man kanske måste ta till de möjligheter som finns.
     
  • Vad som kan hända med olika livsformer, inklusive rödlistade arter, när klimatet förändras kraftigt vet vi inte. Men växter och djur är känsliga för ändringar i temperaturen. Med all sannolikhet skulle då reservat inte kunna förhindra att arter utrotas eller flyttar. Med stor sannolikhet är hela frågan om att bevara biologisk mångfald meningslös om vi inte kan förhindra en snabb global uppvärmning.
     
  • En majoritet av de i Sverige rödlistade arterna befinner sig på gränsen av sina utbredningsområden, och har sin egentliga hemhörighet på annat håll. Dom är inte globalt hotade, endast nationellt. Kanske kunde vi nöja oss med att till exempel den vitryggiga hackspetten, eller nipsippan, förekommer rikligt i Baltikum och österut. Allting behöver inte finnas överallt. Om man accepterar detta synsätt minskar poängen med reservat kraftigt.

 

Här finns en målkonflikt – rädda klimatet eller rädda ett antal rödlistade arter. Det kan vara svårt, eller ens möjligt, att göra båda sakerna samtidigt. Att ”släppa loss” delar av reservaten – och låta dem bli koldioxidbindande skogar – är inte en slutlig lösning på planetens uppvärmning, men en uppenbar möjlighet att nå stora effekter. Man skulle kunna börja omgående med att avskaffa sådana reservat och restriktioner där vetenskapen inte kan påvisa avsedda effekter. Och framför allt – att inte avsätta nya reservat.

 

 

Mårten Bendz,
Professor emeritus
Tidigare rektor vid Skogshögskolan

 

Skogsaktuellt
Tel: 019-760 94 10
E-post: redaktionen@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades fredag den 13 januari 2017

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste