“Det bränns åt helvete för lite bildäck”
Donald Trump har nyss valts till president för USA. Han är nu en av världens mäktigaste människor. Vi går in i en tid av oförutsägbarhet och osäkerhet.
Det är en väckarklocka för etablissemanget världen över om att de borde börja lyssna på medelklassens medelålders människor utanför städerna. Bry sig om och förbättra och underlätta deras vardag.Samtidigt i Sverige ringer en läsare mig och meddelar upprört att det borde brännas mer bildäck utanför Rosenbad. Jag kan förstå honom.
Många boende på landsbygden känner sig just nu övergivna. Strävsamma människor som byggt upp det land vi har i dag ser rikedomarna samlas i de större städerna. De ser ett växande utanförskap såväl ekonomiskt som socialt. Detta gäller inte minst de lantbrukare som förvaltat och vårdat sin skog. De som av domedagsförståsigpåare och professorsupprop nu får höra att det är rovbruk de håller på med, att deras livsverk leder till artutdöende och i förlängningen allas undergång. Skogsbrukare som via lagar och regler, vilka säkert av kommande generationer visar sig bryta mot folkrätt, fråntagits sin försörjningsförmåga. Våra barn kommer fråga oss vad vi höll på med och undra hur de folkvalda och deras hejdukar kunde reglera bort den enda hållbara bransch vi hade. Den bransch som i dag håller hela landet under armarna när det blåser från öst och väst, till förmån för… inget.
Själv har jag ett pågående problem där man enkelt hade kunnat undvika slitningar. Det hade räckt med att ställa en fråga till mig. I stället för att bättra en väg väljer Vägverket att höja vägen avsevärt. Effekten blir att mina brukade starrmadsängar, där flora och fauna är mycket känsliga och beroende av sin hävd, blir svårbrukade. Vägverket slirar kraftigt på miljöbalken, varför jag redan lagt ner en veckas arbete på något tråkigt. Tid som jag inte har. I linje med däckbrännarförespråkaren borde jag i stället sätta traktorgrävaren i vägen och schakta ner den till ursprunglig nivå. Ja, vi får väl se vad som händer.
Men är Vägverket det etablerade samhälls- och myndighetsskiktet som stänger ute landsbygdens människor och företagare? Det går inte att hålla isär vem som är vad längre. När glaset är fullt så är får inget mer plats. De som förminskar mig och min företagarfrihet blir problemet. Det spelar ingen roll om man företräder en orimlig politik, utför den orimliga politiken, prövar lagar gentemot en mer eller mindre försvarslös, struntar i mina rättigheter, kör över minoriteter till förmån för det allmänna eller i media rapporterar en ensidig och tillrättalagd bild. Det blir en sörja av fientligt inställda trupper vars handlingar försämrar min vardag.
Att bränna bildäck är kanske inte rätt väg. Det smutsar ner allt det vi skogsbrukare står för. Vad kan vi göra i skogen där förekomsten av vanliga fåglar genom myndighetsbeslut stoppar hållbart skogsbruk? Hur kan vi effektivt visa vårt missnöje? Allt fler samtal av karaktären ”kan du inte hjälpa mig på något sätt?”, når mig. Det är missnöjda personer som ännu inte gett upp, utan fortfarande strider för det de anser är rätt. Skogsbrukare som menar att det inte var de som började med trakasserierna. En del är väl rustade för att svara med samma mynt, andra inte. USA är ett bevis för att om samhällsapparaten och dess auktoriteter jäklas för mycket med befolknigen är denna befolkning beredd att bjuda upp till dans. Det är snart val i Sverige igen, men tid för bättring finns, även om tiden är knapp.
Så, här kommer ett missnöjesförslag: gör den 22 december till den stora slutavverkningsanmälningsdagen. Alla skogsägare lämnar in en slutavverkningsanmälan på all sin skog. Det finns inte resurser för att behandla ens bråkdelen av anmälningarna. Upptåget kommer att uppmärksammas direkt i stora delar av Europa och efter sex veckor, den tredje februari, kan man fira stora slutavverkningsdagen. Vem tar sig an samordningen?