"Vem bär ansvar för att ingen bär ansvar?"

LEDARE. Jag lyssnade i somras till en dalmas som i en lågmäld ton höll ett föredrag. Jag känner honom ganska väl, men ändå, som åhörare fick jag en del att tänka på. En av dessa tankar, eller frågor som han ställde, har drällt kvar i bakhuvudet på mig sen dess: vem bär ansvar för att ingen bär ansvar?

Ja, vem ska man avkräva ansvar från när ingen finns att tillgå? Jag tror nämligen att många lantbrukares inne­boende frustration just nu kan förklaras med att det i så många situationer inte finns någon fysisk person att ställa mot väggen. Någon som bär ansvar. Plötsligt tänker jag på farbror Nisse i byn, farfar Harald Axdorffs dryckes­broder, och när han 75 år fyllda inte skulle få en pacemaker på grund av sin höga ålder. När läkaren överlämnade beskedet tog Nisse tag i rocken på denne och tryckte upp honom mot väggen. Väl upptryckt mot väggen av en åldring ­upplystes läkaren om att hans beslut förkortade Nisses liv och att Nisse inte var nöjd. Där och då fanns det en tydlig koppling mellan handling och ansvar.

Jag har i snart tio år ägnat mig åt skogspolitik och landsbygdsfrågor. Den politiska fokusen under dessa år har inte varit på att underlätta och förbättra för de gröna näringarna. När jag påtalar detta för politiker har de oftast en annan bild. Påfallande ofta hamnar man i en diskussion om att politiken i stort sätt är bra, men att myndigheterna som ska utföra politiken istället kör ett eget race. Vi förmår inte styra dem, de gör lite som de vill säger politikerna som menar att om de ber myndigheten att utreda vargens genetiska bevarande­status får de istället en rapport om vargens viktiga uppgift som renhållningsarbetare i naturen.

Det är nära nog omöjligt att avkräva en politiker ansvar. De agerar kollektivt i sina beslut. Om det mot förmodan skulle gå att peka på en politisk befattning där ministern borde bära ett ansvar kan man ge sig den på att det är den nuvarande ministerns företrädare som bär ansvaret. Att exempelvis försvarsminister Hultqvist bär ansvaret för att ett större antal fullt friska Jas-plan ska skrotas kommer säkert visa sig vara Alliansens fel eftersom de tidigare avvecklat det svenska försvaret. Enligt Alliansen beror säkert bantning av försvaret på den tidigare röda regeringens slöseri med pengar. Och så håller det på.

Under samma tio år har jag ifrågasatt myndigheterna, men de säger samma sak som politikerna – fast tvärtom. ”Vi utför bara regeringens politik. Vi har ingen egen vilja. Vi följer bara order. Skyll inte på oss, det är politikerna som ställer kraven. Vi har våra regleringsbrev att förhålla oss till, vi bara utför.” I värsta fall drar man till med något EU-direktiv.

Sverige är ett moras där ingen kan hållas ansvarig. Ett av sjukdomssymptomen är att denna ”ingen” kan göra lite som den vill, som att använda sin tjänsteplattform för att jävlas. Detta leder till att lantbrukare i dag, i Sverige 2016, inte vågar eller kan stöta sig med myndighetspersoner på grund av vedergällningar, ett slags ”pro ego-korruption” där statsanställdas egen agenda går före både lagar och etik. Jag var nyligen på ett möte med vuxna människor där flera tunga namn uteblev eftersom de var orolig för hämndaktioner från statens tjänstemän.

När ingen bär ansvar blir allas ansvar ingens ansvar. Vad ska vi göra? Vad kan vi göra? Jag vet i alla fall att den inslagna vägen är fel väg och att det är en återvändsgränd. Bäst vore det om var och en tog ansvar för sina egna handlingar i alla lägen och stod upp för dem.

Jag kommer inte ihåg om Nisse i byn dog med eller utan pacemaker. Jag kommer dock ihåg att han själv mådde mycket bättre efter ”incidenten”. Möjligen är det så kollektivet skogsbrukare kommer börja agera snart. Jag tror helt enkelt att det kommer bli betydligt tuffare i framtiden för de individer som jävlas med oss, vi landsbygdens stöttepelare.