Det lilla ordet vi

Ledare. Man ser och hör det överallt. I den skogliga debatten och på annat håll. Det lilla ordet vi. På tv, i radio, i tidningen. Ständigt detta lilla ord. Vi måste det, och vi måste det. När vi-ordet realiseras blir resultatet inte sällan ett helt annat. När vi måste byts mot jag måste blir det första måstet inte lika viktigt.

Rickard Axdorff

Man behöver inte veta så mycket för att tycka en hel massa. En massa intervjuer och debatter bevisar detta. I händelse av att någon bildat sig en egen uppfattning och inte litat till den skogsbruksfientliga informationen säger statistiken att den uppfattningen i fyra fall av fem baseras på skogsskötsel man sett i en tätortsnära skog.

Vi har dessutom ingen eller mycket liten insikt om vilka produkter som kommer från skogen. Vi-klustret har inte sambanden mellan produkt och konsumtion klara för sig. Därför saknas också en självbevarelsedrift. Tankekedjor liknande ”inget skogsbruk ger kallt på elementen, vilket leder till att jag kommer att frysa” är inte solklar för alla. När vi tycker till kan resultatet därför bli att vi inte ska döda levande träd utan bara använda naturligt döda träd.

Det är först när vi blir jag, när det blir skarpt läge, som sanningen kommer fram. I en demokrati vinner inte de med flest röster. Det kallas för majoritetsförtryck. Demokrati handlar om mänskliga värden, till exempel att samhället ska bära kostnaderna för uppoffringar som samhället anser viktiga. Kostnader som inte ska bufflas över på individer.

För skogsbruket är det svåra beräkningar. Låt säga att vi vill öka andelen hyggesfritt till fem miljoner hektar produktiv skogsmark. Jag bestämmer att beslutet i snitt är förknippat med en nettoförlust om cirka 400 kronor per hektar och år på denna areal. Då handlar det om cirka två miljarder årligen som samhället eller vi bör ersätta företagaren, individen, personen - kort och gott skogsbrukaren.

Det är först när en löst formulerad önskan om en viss volym hyggesfritt konkretiseras till en summa pengar per medborgare som vi egentligen har något att ta ställning till. Innan dess anser jag att frågan som ställdes inledningsvis: ”Vilken typ av skogsbruk ska vi ha?”, är irrelevant. Om vi ska vara med och bestämma vilken typ av skog vi ska ha i framtiden bör vi veta hur stort hålet i plånboken blir för jaget.

Jag ställer mig tveksam till att individerna som i texten anges som vi är intresserade av att skippa Mallis till förmån för en känsla av att skogen inte kan kalhuggas överallt. Mycket troligare är att vi anser att allt annat än fem miljoner hektar kalhyggesfritt är en uppenbar miljöstörning och vips får brukarna själva bära hela kostnaden. Så kan det gå när det lilla ordet vi blir till ett du.