”Jag känner direkt att pulsen går ner”

Fånga dagen må vara ett slitet uttryck. Men är det något äventyraren och hovslagaren Oskar Öhrström är bra på så är det just det, eller kanske snarare att fånga livet. Skogsaktuellt fick en stund med honom utanför Tivedens nationalpark för att prata om skogen, allemansrätten och om att våga ta steget när en dröm pockar på.

Oskar Öhrström tycks vara en person som gärna ser möjligheter snarare än hinder. För två år sedan red han genom hela den svenska fjällkedjan tillsammans med hästen Ivory. Resan skildrades i SVT-dokumentären Fjällryttaren och gjorde honom till den första att genomföra bedriften till häst. I år gav han sig ut på nytt, men den här gången gick färden söderut och med ytterligare en häst i sällskapet.

När intervjun gjordes hade Oskar kommit ungefär halvvägs på färden mot Smygehuk. Sedan dess har han avverkat ytterligare mil och gick i mål i Smygehuk fredagen den 18 september. Men här tar vi oss tillbaka till dagen då vi mötte honom under en solig vilodag i Tivedstorp.

– Det är svårt att slå att vara den första som rider genom hela den svenska fjällkedjan. Då blev det ganska naturligt att jag nu knyter ihop den resan med samma startpunkt, fast åt andra hållet. Då har jag totalt ridit genom exakt hela Sverige, berättar Oskar.

Två hästar

Precis som förra gången startade färden i Grövelsjön i Dalarna, fast denna gång med Smygehuk som slutmål. Även denna gång är SVT med och filmar delar av resan.

Med på färden är återigen 22-åriga welshhästen Ivory, och den här gången har hon fått sällskap av islandshästen Glaesir.

– Han är fem år och gör framsteg varje dag. Han har gått från: ”Oj, vad är vi ute på? Oj, allt är nytt och allt är lite läskigt”, till att nu gå som ett tåg.

Oskar rider till största delen solo. Då fungerar den ena hästen som ridhäst och den andra som packhäst. Ibland får han sällskap längs vägen, bland annat av sambon Diana Kaliff.

– Sedan går jag också en bit varje dag, bara för att det är skönt för alla.

Dagssträckorna ligger vanligtvis på två till tre mil. Någon färdigplanerad rutt följer han inte, utan vägen söderut bestäms allt eftersom.

– Jag brukar kolla på kartan först ungefär vart jag ska och tar det mest dag för dag. Sedan tittar jag efter var det verkar kunna finnas bra bete på en satellitbild, och om det går någon stig eller väg dit. Jag planerar mycket efter var det verkar finnas bra bete och om det till exempel kan finnas någon gammal fäbodvall i trakten.

Resan genom skogen

Den här resan skiljer sig på flera sätt från färden genom fjällkedjan. Då var terrängen en större del av utmaningen. Nu handlar det mer om bebyggelse, trafik och att hitta fram genom skogen.

Oskar är uppvuxen i fjällmiljö och van vid att navigera efter berg. I skogen blir förutsättningarna annorlunda.

– Här får man mer leta efter leder, och i skogen är det svårare att navigera.

Att gena mellan två skogsbilvägar kan se enkelt ut på kartan. Verkligheten kan vara en annan.

– Man tänker att nu är det bara tre eller fyra kilometer från en skogsbilväg till en annan, och sedan är det nyplanterat eller tio år gammal jättetät skog. Då går det inte att ha så här breda packväskor och en häst. Så då har det tagit halva dagen för något som kunde ha tagit en timme.

Skiftande landskap

Från hästryggen har Oskar kunnat följa hur landskapet förändras längs vägen söderut.

– Det har skiftat mycket. Från första dagen var det fjäll och sedan gick man ner i fjällskog. Då är det gamla furuskogar, träden kanske är hälften eller en tredjedel av storleken. Man märker att ju längre ner man kommer, desto frodigare och mer bördigt blir det. Nu börjar man komma in där det fortfarande är typiska tallhedsmarker som i Tiveden, men det börjar även bli inslag av eklandskap. Det är verkligen tydligt.

För Oskar betyder skogen mer än ett landskap att färdas genom.

– Jag är ju uppvuxen i Västerbotten så skogen är ju mitt naturliga habitat tillsammans med fjällen. Kombinationen av fjäll och skog, det är där man känner sig hemma.

Han beskriver också hur vistelsen i skogen påverkar honom.

– Jag känner direkt att pulsen går ner. Man finner ett lugn. Det är samma sak i fjällen, och i naturen generellt speciellt när det är gammal skog.

Att färdas i hästarnas tempo ger möjlighet att hinna ta in omgivningarna.

– Det är en sak om man cyklar eller åker något fordon, då hinner man inte riktigt med. Men nu när man reser på det här sättet, då hinner man verkligen supa in allt. Det är härligt.

”Det heter inte allemansprivilegiet”

Oskar har själv ett litet skogsskifte och ser allemansrätten, som ger honom friheten att ta sig fram och övernatta i naturen, som något att både använda och värna om.

– Jag tycker den funkar skitbra i regel. Allemansrätten är ju något man är stolt över att den finns. Många säger att det är ett privilegium att man får röra sig fritt i markerna, men det är faktiskt en rättighet av en anledning. Det heter inte allemansprivilegiet.

Hemma i Sällsjö i Åre kommun räcker skogen för att han ska vara självförsörjande på ved.

– Det är ganska lagom för min del. Men det är också viktigt för mig att värna allemansrätten där. Man ska få plocka bär, och det kan jag göra var jag vill, då ska någon annan få göra det också.

Längs vägen har Oskar inte stött på några större problem med att någon ifrågasatt vad han gör. Snarare upplever han att hästarna fungerar som en dörröppnare.

– Jag tror det är lite avväpnande att komma med häst, för det är lite unikt. Folk hajar till lite grann.

Någon gång har han slagit läger nära en bondgård och till en början mötts av viss skepsis.

– Då har de kommit och varit lite skeptiska i början. Men sen när de ser att det här är hur lugnt som helst, då blir det tvärtom: ”Du kan inte sova här, här är det myggigt. Du ska gå dit”, skrattar Oskar.

Stöd utifrån

Oskar har mött stor hjälpsamhet under resan. Stödet utifrån har på olika sätt bidragit till att äventyret gått att genomföra.

När en sadel går sönder, precis i början av resan, sprids ordet snabbt vidare i olika forum och hjälpen är snart på plats.

– Det löste sig jättebra. Djungeltrumman är otrolig. Folk vet ju om att man är ute, och så fort man nämner en sak skriver någon i någon grupp och till slut kommer någon fram och säger: ”Jag ska hjälpa dig”, typ. Det är coolt.

Grannskap är viktigt

Även på hemmaplan spelar människorna runt honom en viktig roll. Att äga skog eller gård kan innebära en känsla av att vara bunden till platsen, men Oskar menar att det går att skapa utrymme för att komma i väg.

– Framför allt handlar det om att ha bra grannar. Har man en gård är man låst, för det ska klippas gräs, slås gräs och göras allt det här. Så det gäller att planera, men också att ha folk runt omkring som hjälper en och att vårda sådana relationer. Oskar åker utomlands flera månader om året. Hästhållningen har han löst tillsammans med vänner.

– Några kompisar har en stor lösdrift på 50 hektar, och där får jag ha hästarna när jag är borta. Bara en sådan lösning är ju toppen.

Men det handlar också om att våga lämna över ansvaret till någon annan.

– Jag tror det är lätt att fastna i att det inte går, men allt går faktiskt att lösa. Man ska försöka släppa lite på kontrollbehovet, för även om man känner att man tar hand om sina djur bäst själv gör det ingenting om någon annan gör det lite annorlunda en vecka.

Vill imponera på sitt tolvåriga jag

På den egna gården och i skogen har Oskar också förverkligat andra drömmar.

– Jag har ju bland annat haft en dröm att jag ska timra en stuga. Då gick jag ut i skogen, högg ner träd och gjorde allt från scratch. Drog hem timret, torkade och timrade allting.

För att få hem timret har han både använt en gammal Grålle och hästen Ivory, som han kört in för att dra timmer.

– Så hon är verkligen ett multiverktyg.

Drivkraften bakom projekten och äventyren beskriver han som en vilja att förverkliga sådant han drömde om som barn.

– Jag tror jag har haft den här filosofin för jag vill liksom på något sätt imponera på mitt tolvåriga jag och uppfylla mina pojkdrömmar. Som att bo ute i skogen och bygga en koja, eller segla, eller göra alla de här grejerna.

Blev pilot

För tre år sedan träffade Oskar en man i närheten av där han bor som hade ett flygplan och funderade på att sälja det. De tog en flygtur tillsammans och ytterligare en gammal pojkdröm väcktes till liv.

– Man kollade ju upp så fort man såg ett flygplan och undrade hur det kändes att flyga.

Till slut köpte Oskar planet, trots att han inte hade något flygcertifikat.

– Så då flög vi hem det till mig och då stod det på gården som en morot för att börja plugga certet. Så det började lite i fel ände.

I dag har han även flygcertifikatet.

För honom är flygplanet ett exempel på att steget från dröm till verklighet inte alltid behöver vara så komplicerat som man först föreställer sig.

– Bara gör det! Man måste bara börja, det är det. Och det är kanske typexemplet med flygplanet. Folk tänker att flyga, då måste man vara jätterik. Men faktum är att flygmaskinen drar mindre än bilen och alltihop kostar som en skoter att köpa. Det tänker man inte.

Och till den som själv går och bär på en dröm skickar han med ett sista råd:

– Om jag klarar det så klarar de flesta. Jag tror inte man ska begränsa sig så mycket.