Mellan värmeverk och sågverk: en runda med flisbilschauffören Josefin Holmstrand

Det är tidig morgon utanför E.ONs värmeverk i Örebro när Skogsaktuellt får hänga med in i hytten på en flisbil med 23-åriga Josefin Holmstrand bakom ratten. Själv har hon redan hunnit vara i gång i några timmar och hon är van vid tidiga morgnar. Dagens första lass är avlastat och nu väntar nästa körning mot Aspa bruk, drygt 6,5 mil bort.

Josefin sitter avslappnat i förarsätet och för flisbilen vant ut från rondellen, via korsningar och ut på motorvägen. När flisbilen är ­fullastad har hela ekipaget en totalvikt på 68 ton. Hon har kört lastbil i tre år, och de senaste 2,5 åren har hon varit anställd på åkeriföretaget Sällvens Entreprenad.

Även om allt fler tjejer kör yrkestrafik har Josefin mött en del fördomar i den bransch som tidigare varit mer mansdominerad. Men hon utstrålar både lugn och självsäkerhet och verkar inte låta några negativa kommentarer bita. I stället fokuserar hon på att ta till sig det som är peppande och upplyftande. Under färden berättar hon vad som fick henne att välja yrket och hur hennes dagar kan se ut.

– Jag har alltid gillat maskiner. Morfar hade alla möjliga maskiner och körde en hel del i skogen, så jag har väl fått det därifrån. Och min pappa kör lastbil, så jag är lite infödd i det och har åkt med mycket när jag var liten, säger Josefin.

Därför föll det sig ganska naturligt att hon valde att läsa Fordons- och transportprogrammet på Tullängsgymnasiet i Örebro. Efter gymnasiet inledde hon sin yrkeskarriär med att först köra grotbil en sommar.

– Men jag tyckte att det var lite väl ensamt att arbeta ensam i skogen. Och så dök det upp en möjlighet att börja jobba här där jag är i dag.

”Roligaste är att köra”

Josefin har även många bekanta som jobbat på företaget innan, och hon har dessutom nu två av sina klasskompisar från Tullängen som kollegor. Det roligaste med jobbet är enligt henne just att vara ute på vägarna och köra.

– Och det gör man ju mycket av. Jag tycker också att det är kul att jobba med skog och inom de gröna näringarna. Dessutom är det inte så fysiskt krävande som det skulle vara att köra styckegods, till exempel.

Vissa dagar kan dock vara mer utmanande, som på vintern då det är halt på vägarna och kylan även för med sig andra problem.

– Eftersom vi kör mycket material så fryser det ofta fast i skåpen, och då får man stå och skrapa för hand. Men vi använder även glykol och salt som vi strör ut i skåpen för att det inte ska frysa så mycket.

Uppe med tuppen

En typisk arbetsdag brukar Josefin börja halv sex på morgonen. Då startar hon från verkstaden eller gården där lastbilarna parkerar. Hon förklarar att det sedan varierar lite beroende på om lastbilen redan är upplastad eller om den är tom när man börjar. I fordonsflottan finns i dagsläget tio flisbilar och en grusbil.

– Är man tom åker man i regel till Hasselfors och lastar. Hasselfors är vår huvudsåg, det är den vi sköter. Vi har vår chefsbil som kör där varje dag. Sen kör vi mycket virke från Hasselfors till Norrköping, då är det virkespaket som vi lossar i Norrköpings hamn. Sen kan vi till exempel åka över till Braviken sågverk, som ligger precis granne med hamnen, och lasta till exempel kutterspån till Laxå Pellets i Röfors. Efter det åker vi antingen tillbaka till Hasselfors eller kanske till Aspa bruk och lastar bränslematerial till värmeverket i Örebro. Och sen brukar vi åka hem.

Det brukar bli ungefär mellan tre och fem ordrar per dag, beroende på vilka sträckor man kör.

– I dag kör jag fem lass. Jag började med ett lass städbark på morgonen från Hasselfors till E.ON, och sen kör jag ett lass bark från Aspa som också ska in till Örebro. Sen ska jag köra två från Aspa ner till Motala, det är också ett värmeverk, och sen ett från Aspa mot Örebro igen.

Materialet i lasten kommer huvudsakligen från sågverk och pappersbruk och är restprodukter från deras produktion.

Trivs med schemat

Josefin är van vid långa skift och jobbar i regel runt tolv timmar per dag. Men det varierar allt från tio till 15 timmar.

– Mitt schema är att jag jobbar onsdag, torsdag och fredag på udda veckor, och sen måndag till fredag på jämna veckor. Då har jag ledigt varje helg och måndag–tisdag varannan vecka, så det blir lediga dagar i kompensation. Jag tycker det är jättebra.

Vilken lastbil hon kör beror på om hon jobbar kortvecka eller femdagarsvecka. Under femdagarsveckan kör hon alltid lastbilen som hon sitter i nu.

– Men den delar jag med en kollega, han kör också den fem dagar men varannan vecka. Den veckan när jag bara jobbar tre dagar byter jag runt mellan tre bilar.

Lastbilen hon kör är en Volvo FH 460.

– Den har inte den största av Volvos motorer men inte heller den minsta. Hade jag fått önska hade vi haft en lite starkare motor på denna lastbil, men det har vi på de nya lastbilarna. Den är 24 meter lång. När jag började köra lastade vi bara 64 ton, men det har med vägar och axlar på släpet att göra. På vissa ställen tar de inte emot lika tung vikt beroende på vägarna. Men nu lastar vi 68 ton på de flesta sträckor vi kör.

Får tänka åt andra

Något hon önskar är att fler trafikanter hade en bättre förståelse för hur stora lastbilarna verkligen är.

– Att vi behöver plats, till exempel när vi kör i stan eller i korsningar. Ibland får man nästan tänka åt andra och tänka: ”Okej, jag måste vänta här för du förstår inte att du ska vänta”. Jag tar den plats jag gör och eftersom vi kör så pass tunga lass så kommer vi inte upp i hastighet lika fort som andra, och vi har längre bromssträcka också.

När Josefin inte lyssnar på poddar eller musik under färden delar hon vardagen på vägarna med kollegor via headset eller med vänner inom lantbruk som också har telefonen som sällskap under arbetsdagen. Hon trivs med sitt yrkesval och uppskattar att större delen av dagen, trots sällskap på distans, ändå innebär ensamarbete. Hon känner att hon har landat helt rätt både på vägarna och i de gröna näringarna.

Är hon inte ute på vägarna och kör har hon och sambon fullt upp med att rusta upp släktgården, som funnits i familjen i åtta generationer sedan 1700-talet och ligger mellan Fjugesta och Mullhyttan. Gården har hon nyligen tagit över och på sikt ser hon möjligheter att öppna en gårdsbutik i ett gammalt magasin där. Utöver det har hon många intressen och sitter även med i styrelsen för LRF Ungdomen i Örebro.

– Om jag inte skulle jobba med att köra lastbil i framtiden skulle jag vilja jobba mer hemma på gården med bland annat odling, skogen och entreprenad. Jag skulle också kunna tänka mig att plugga inom de gröna näringarna, avslutar Josefin.