Hur e d möjligt?

…man frågar sig gång på gång… Så lyder refrängen i en känd, men i dag kanske lite bortglömd, skön sång av gruppen Just D. I texten som kan tolkas på många sätt är det lätt att läsa in samhällshälls-/samtidssatir. Byråkratin i spåren av stormen Johannes ger oss all anledning att fråga oss: Hur e d möjligt?

LEDARE. Stormen Gudrun 2005 saknar motstycke i svensk, modern skogshistoria. Nästan en årsavverkning för hela landet föll på några timmar i ett begränsat område i södra Sverige. Lokalt slaktades skogen fullkomligt, 730 000 hushåll blev strömlösa och två kärnkraftverk fick stänga ned.

Vi vill säga att vi lärde oss massor av Gudrun. Och det är i stora delar sant. Men myndighetssverige lärde sig uppenbarligen inte tillräckligt. Nu när stormen Johannes vräkt omkull bestånd får inte skogsägare och entreprenörer ta rätt på eländet, förrän myndigheterna givit klartecken.
Skogsägare ska visa vilka naturvärden som göms under snö och trassel av omkullblåsta träd för att eventuellt kunna få ok att ta rätt på det omkullblåsta. Finns ens alternativet att de ska få nej, på mark som inte är skyddad sedan tidigare? Det är orimligt.

Hur e d möjligt att vi 21 år efter Gudrun och med erfarenheter från fler svåra stormar därefter inte har en tydlig handlingsplan i myndighetssverige, där för situationen orimliga regler omgående och närmast automatiskt åsidosätts?

Statens självklara roll vid naturkatastrofer är att ha en klar handlingsplan som aktiveras där drabbade får hjälp, Statens roll är självklart inte att vara en bromskloss för de drabbade.

Skogsägare är skyldiga att skyndsamt upparbeta och köra ut virke ur skogen, för att förebygga massuppförökning av skadegörare. I ordinarie skogsbruk är regelverket rimligt. Vid kraftiga stormskador är upparbetning före sommaren en rejäl utmaning. Då kan inte arbete bromsas av byråkrati. Skadegörare tar ingen som helst hänsyn till dysfunktionell statsförvaltning.

Hur e d möjligt?
Man frågar sej gång på gång hur e d möjligt?