Minnen efter Gudrun: ”Jag vet att det kommer att lösa sig, och det gör det för alla”

Ulrik Svalsten är ordförande för skogsbruksområde Gästrikland inom Mellanskog och även skogsägare i Götaland. För drygt 20 år sedan drabbades han hårt av stormen Gudrun och minnena från den tiden sitter fortfarande kvar. 

När Mellanskog höll ett webbinarium på temat ”Stormskadad skog: säkerhet, försäkring och regelverk” den 22 januari var Ulrik inbjuden för att dela med sig av sina upplevelser av hur det är att drabbas av storm. Han vet hur det känns att stå mitt i kaoset och inte veta vad nästa steg är. 

Stormen Gudrun, som drog fram den 8–9 januari 2005, förde med sig särskilt kraftiga vindar i södra Sverige. Efter stormen åkte Ulrik ner till sin fastighet i Tranemo kommun för att få sig en lägesbild. Fastigheten som han är delägare i var ansluten till Södra, och vid den tiden var han också dess förvaltare.

– Det var strömavbrott i huset så jag fick övernatta i köket med vedspisen och försöka hålla värmen. Sen gick jag ut efteråt och tog med mig motorsåg och utrustning, för jag tänkte att jag kanske måste röja mig fram på någon skogsväg, berättar Ulrik under webbinariet.

En vägg av bröta

Huvudvägen var redan uppröjd, men när han svängde in på en skogsväg tog det snabbt stopp.

– Jag kom bara 50 meter, sen var det stopp. Framför mig låg en bröta som var fem till sex meter hög och där låg 10 till 12 träd ovanpå varandra. När jag gick ut där med motorsågen och tittade upp på den där brötan så tänkte jag: ”det här vet inte jag hur jag ska ta mig igenom”. Jag tror inte jag känt mig så liten någon gång faktiskt när jag såg den där väggen framför mig.

Han vände tillbaka till bilen och försökte ta sig fram via en annan väg, men möttes av samma syn. Till slut styrde han i stället mot samhället i Tranemo. Under bilfärden fick han i gång radion och hörde uppmaningen från Södra till medlemmarna att samlas i kommunhuset dagen därpå för att få information. Budskapet var också tydligt: ge er inte ut med motorsågarna direkt.

– Jag åkte till mötet dagen efter. Där satt det 300 bleka skogsägare och stirrade framför sig. Jag sällade mig till den skaran och man kände ångesten i rummet.

Men där kom också vändningen.

– Södra gick ut med ett tydligt besked: ”alla här inne i rummet ska få hjälp, ingen ska lämnas utan.”

Lättnadens suck

Organisationen meddelade att resurser redan kallats in från andra delar av Sverige och att man även räknade med stöd från Norge, Finland, Baltikum och Tyskland. Målet var att få ut den värdefulla skogen före sommaren.

– Då hörde man nästan i rummet ett lättnadens suck, och man såg färgen komma tillbaka i ansiktet på medlemmarna.

Ulrik berättar att Södra dessutom presenterade ett garantipris på virket, med möjlighet till efterlikvid om försäljningen gick bättre än väntat.

Säkerheten först 

De drabbade fick också en tydlig första uppgift. Under den närmaste veckan skulle de försiktigt ta sig ut i skogen för att skapa en överblick av skadorna, men utan att börja arbeta i brötarna.

Fokus låg på säkerhet: att vara uppmärksam på hängande grenar och lutande träd, undvika att gå under farliga stammar och att inte ge sig in i svåra brötar. Skogsägarna uppmanades att markera de största skadorna på kartan och uppskatta arealerna, för att sedan lämna in underlaget så att insatserna kunde planeras.

Självverksamma skogsägare avråddes helt från att arbeta i brötar och skulle endast ta enstaka vindfällen, och då först efter att ha gått kurs i arbete i stormfälld skog. Många valde att gå den kursen.

"Det kommer lösa sig"

Ulrik beskriver hur känslan förändrades efter mötet.

– Det var en sådan lättnad när jag kunde lämna det där kommunhuset och åka därifrån och ner till gården igen. Jag fick en helt annan känsla i kroppen, det här kommer vi att ordna, det här kommer att lösa sig.

Han arbetade på fastigheten fram till den 25 april och tog då hand om det utspridda virket. Södra satte in resurser för att hantera brötarna. I hans område var allt virke ute före 1 maj, även om vissa områden längre söderut var så hårt drabbade att arbetet fortsatte längre in på hösten.

Aldrig ensam

Erfarenheterna från Gudrun har präglat honom starkt.

– Det är ju också därför som jag är en trogen medlem i en skogsägarförening, då vet jag att jag aldrig lämnas ensam.

Samtidigt återkommer han till vikten av att arbeta säkert.

– Man tar det försiktigt, man gör det enligt regelboken och man ska inte jobba för långa dagar. Det är bättre att bryta när man börjar bli trött, för det är då risken är störst att det händer något.

När Ulrik blickar tillbaka minns han känslan av vanmakt. Han vet hur det känns när man står där och tycker att allt är övermäktigt. Men också hur situationen faktiskt gick att lösa.

Tid och tålamod

– Det har kommit stormar förr, och Johannes är inte den sista. Men det går. Jag vet att det kommer att lösa sig, och det gör det för alla. Det kommer att ta tid och kräva tålamod, men med en väl fungerande organisation som Mellanskog och medarbetare som kan det här, så löser det sig.

Och hans viktigaste uppmaning är:

– Det viktigaste är att det finns ingen likvid som är större och viktigare än människoliv. Det får vi komma ihåg, avslutar han.