Tydliga risker med restaurerad torvmark

Att återväta torvmark och lägga igen skogsdiken kan göra så att lagrade föroreningar läcker ut och försämra vattenkvaliteten. Det visar en rapport från SLU.

För att återställa torvmarker fylls gamla diken igen, delvis som en klimatåtgärd, men också för att gynna biodiversiteten och skogens förmåga att lagra vatten. Men på andra ställen rensas i stället dikena för att återställa dräneringen och gynna skogens tillväxt. Men enligt slutrapporten från en unik studie av våtmarksrestaurering och dikesrensning från Skogsstyrelsen och SLU riskerar åtgärderna att lagrade föroreningar läcker ut i vattendrag och att vattenkvaliteten försämras.

Enligt forskarna bakom studien finns stora kunskapsluckor kring hur dessa åtgärder påverkar allt från vattenkvalitet till växthusgaser och hydrologi. För att ta fram mer om vad återvätningen kan leda till, etablerades Skogsstyrelsens i samarbete med SLU projektet Grip on Life vid Trollebergets försöksområde.

Visar tydliga risker

På en myr utanför Vindeln följde forskarna under fem års tid upp effekterna av återvätningen som skedde i området 2018. De studerade även hur vattenkvaliteten påverkas av dikesrensning i ett nyligen avverkat skogsområde, jämfört med avverkningar där dikena lämnats orörda.

Resultatet från projektet visar på tydliga risker för vattenkvaliteten. När vattennivån höjs hamnar ytliga torvlager som varit torrlagda i omkring 100 år åter under vatten. Och det startar en rad kemiska processer. Forskarna kunde se ökade halter av organiskt kol, kväve och fosfor i bäckvattnet. Och i de delar av försöksområdet där dikena satts igen var utsläppen betydligt större. Där sänktes även pH-värdet och halterna av tungmetaller ökade tydligt. 

– Det finns en effekt där gammalt historiskt nedfall av luftföroreningar som kvicksilver och bly börjar lakas ut. Metaller som gillar att hänga ihop med organiskt material börjar tvättas ut i samband med att man återväter. Det skedde inte överallt, men det finns en tydlig generell risk, säger Hjalmar Laudon, professor vid SLU, i ett pressmeddelande.

Ökad sedimenttransport

Även skogsavverkning i sig kan höja grundvattnet. Det gör att markerna blir blötare och ökar utflödet av näringsämnen och tungmetaller. På Trollberget testades då dikesrensning som en motåtgärd. När dikena rensades, sjönk grundvattnet igen, vilket mildrade avverkningens effekt jämfört med referensområden där dikena inte rensats. Man lyckades dock inte motverka utflödena helt och forskarna uppmätte ihållande höga halter av större partiklar från de rensade dikena. Något som kan ha stor påverkan på vattenkvaliteten.

– Vi ser att vissa aspekter blir bättre efter dikesrensningen. Men vi ser samtidigt en ökad sedimenttransport och en sänkt grundvattennivå som kan leda till sekundäreffekter på skogens tillväxt vid till exempel torka, säger Eliza Maher Hasselquist, ansvarig forskare vid SLU som får medhåll av Elisabet Andersson, ekolog på Skogsstyrelsen/Grip on Life.

–  Det här är mycket värdefulla resultat att ha med sig framåt, som en del i ett helhetstänk när det gäller vattnet i skogslandskapet, säger hon.

Viktigt beslutsunderlag

Resultaten från Trollberget visar även att det redan under de första åren efter att diken förändrats uppstår nya frågetecken kring vilka effekter åtgärderna har på vatten och hydrologi.

– Detta är en viktig pusselbit som vi kan ta med oss i det kommande åtgärdsarbetet, till exempel som beslutsunderlag för vilka våtmarker vi väljer att jobba med, hur åtgärderna utförs och riskanalyser för påverkan på livsmiljöer nedströms, säger Tobias Eriksson, Länsstyrelsen Västerbotten och temaledare inom Grip on Life.

Läs mer om resultatet från studien här: https://www.skogsstyrelsen.se/globalassets/projektwebbplatser/grip-on-life-ip/rapporter-grip-on-life/dikesrensning-och-atervatning---effekter-pa-vattenkvalitet.pdf