Stökig beredning med oklart utfall
Det turbulenta arbetet i Miljömålsberedningen rullar vidare. I mitten av februari var det dags för presentation av föreslag till en strategi för hur Sverige ska leva upp till EU:s åtaganden inom biologisk mångfald respektive nettoupptag av växthusgaser från markanvändningssektorn (LULUCF), SOU 2025:21. Sammantaget tycks få vara nöjda, men många missnöjda med utfallet för skogssektorns del. För skogsägarna är förslagen mjukare än vi vant oss vid.
Arbetet i Miljömålsberedningen har kännetecknats av brösttoner i media från enskilda ledamöter. Det är inte så konstigt med tanke på de fundamentalt olika agendor som beredningens ledamöter representerar. Kanske är det olämpligt att försöka förena sådana ytterligheter om man vill uppnå ett konstruktivt arbete.
Miljömålsberedningen har tagit fasta på att åtgärder ska vara frivilliga för fastighetsägare och brukare. Samtidigt krävs stora förändringar om målen ska uppnås.
Bland förslagen finns morötter för skogsägarna. Genom kraftigt ekonomiskt stöd för gödsling av skogsmark ska kolinlagringen öka genom ökad tillväxt. På andra arealer ska samtidigt omloppstiden förlängas genom en ersättning till skogsägare för att låta skogen stå kvar längre tid.
Ökad kolinlagring och gynnande av biologisk mångfald ska också ske genom ökad utbildning och information finansierad genom befintliga, sektorsansvariga myndigheter.
Miljömålsberedningen bedömer att deras förslag ger ett minskat virkesuttag perioden 2026–2030 motsvarande 1–3,5 procent av den totala årliga avverkningen i Sverige. Samtidigt bedömer de att förslagen ger möjligheter till större avverkningsvolymer efter 2030 eftersom flera av förslagen syftar till att öka skogstillväxten.
I beredningens förslagsflora märks också en fortsatt jakt på den minimala torvbrytningen. Det är lite löjeväckande eftersom Sverige snarare kännetecknas av att sjöar ”torvar igen” än att vi tar till vara för mycket torv. Precis som Sveriges utmaning är att hålla marker öppna i skogs- och mellanbygd, inte att bekämpa avskogning.
Endast torvbrytning som är ”nödvändigt för totalförsvarets behov av energitorv som beredskapsbränsle” ska tillåtas. Det är i praktiken lika med noll, vilket Miljömålsberedningens ledamöter säkerligen förstår. Varken Försvarsmakten, industrin eller hushållen är riggade för att elda med torv.
Återvätning är en annan åtgärd som Miljömålsberedningen ställer hopp till. Det föreslås bland annat en tillfällig snabbfil för avveckling av markavvattningsföretag, för att snabbt kunna ställa brukade marker under vatten.
Miljömålsberedningens förslag tillför inget nytt hot för Sveriges privata skogsägare. Kostnaden för förslagen föreslås ligga på statliga Sveaskog samt skattebetalarna, som ska betala ersättningar till skogsägarna för frivilliga åtaganden.
Det är mycket tveksamt om Sveriges politiker i nuvarande världsläge är beredda att prioritera dessa transfereringar. Kanske faller hela beredningens utfall på den fundamentala punkten?
Stefan Ljungdahl
