Vem vågar gasa i sitt skogsbruk?
Rotnettot är historiskt högt, virkesbristen ett faktum och det ser långsiktigt ut som om politiken kommer att minska tillgången till biologiskt material från skogen. Det borde vara läge att gasa i skogsbruket, att intensifiera sin skogsskötsel. Men skogsgödslingen är på historiskt låg nivå.
År 2023 utfördes skogsgödsling på knappt 15 000 hektar. Innan Ryssland inledde krig mot Ukraina, som fick gödselpriserna att skena, låg skogsgödslingen på drygt 40 000 hektar per år.
Nu har lönsamheten i skogsbruket stigit kraftigt samtidigt som priserna på handelsgödsel fallit tillbaka till förkrigsnivåer. Är det bara en fördröjning i kedjan som gör att skogsgödslingen inte stigit kraftigt eller är det ett symptom på vacklande framtidstro? Skogsgödsling är en väldigt långsiktig investering.
Vi ser inte ett ras i andra skogsskötselåtgärder som markberedning och plantering. De är dock inte lika bra indikatorer på framtidstron då föryngringsåtgärder är lagkrav, till skillnad från skogsgödsling.
Det haglar utredningar och förslag om regler för det framtida skogsbruket. Det är en salig blandning av brukningsförsvårande nya regelverk och förslag som ska lindra effekterna av de nya regelverken. Det är nog inte bara jag som inte kan avgöra vilka bestånd som kommer att få avverkas om något decennium. Inte heller går det att förutse om ersättning för brukandehinder kommer att utgå och ifall den i så fall kommer att ta hänsyn till beståndets virkesförråd.
Regulatorisk osäkerhet är skadlig. Kanske ser vi redan i statistiken att den nuvarande skogspolitiska osäkerheten gör skada, i form av mindre tillgång till virkesråvara i decennier framåt.
Det räcker inte att den nuvarande regeringen uttalar sitt stöd för svenskt skogsbruk, när vi inte längre litar på att svenska regeringar fullt ut vågar bestämma över svenskt skogsbruk. De massiva skogspolitiska knutarna måste lösas, skyndsamt.
Stefan Ljungdahl