Staten får inte abdikera från skogen

Krönika: Oavsett om man vill eller inte så är det ett faktum att hösten står för dörren. Det kan kännas vemodigt så här direkt efter sommarsemestern, men för oss som gillar att besöka skogen väntar kanske den bästa tiden. En tid då vi kan fylla våra korgar med svamp och njuta av ett färgsprakande skådespeleri som höstlöven bjuder på. Så misströsta inte!

En annan sak jag gillar med hösten är att det finns chans till omtag. Sommarens tankar och reflektioner skapar nämligen en möjlighet att ompröva eller testa något nytt. Det är med det här som bakgrund jag önskar att staten, med vår regering i spetsen, ser sin chans att ta ett ordentligt omtag kring den nationella skogspolitiken – rimligtvis redan till hösten, innan skogspolitiken istället riskerar att bli föremål för statens haverikommission.

Att bara rada upp olika problem gör ingen klokare; det riskerar snarare att leda till huvudvärk och förbittring. Men Skogsstyrelsens senaste besked om att myndigheten varslar nästan hundra personer om uppsägning (https://q.ja.se/M3unm) ger en fingervisning om vad jag anser utgör ett av de största problemen: nämligen att staten abdikerat från rollen som huvudman med ett helhetsgrepp om skogen.

Att Skogsstyrelsen tvingas till varsel beror till syvende och sist på att myndighetens anslag minskat med 15%, eller i nominella termer 80 miljoner de senaste tre åren. Samtidigt har myndighetens arbetsbelastning ökat lavinartat, framför allt som en konsekvens av den rättsliga utvecklingen där Skogsstyrelsen efter domslut tvingas hantera fler avverkningsärenden kopplat till artskyddet  (https://q.ja.se/LkUiM).

Att centrala regelverk för skogen (skogsvårdslagen, miljöbalken, artskyddsförordningen) går stick i stäv med varandra måste ses som ett statligt misslyckande, särskilt som många skogsägare kommer i kläm. Och att staten sedan inte ger den berörda myndigheten en rimlig chans att hantera frågorna är uppseendeväckande. Snacka om att skjuta sig själv i foten! Tvärtom borde Skogsstyrelsens anslag öka med tanke på hur branschen lovordats och lyfts fram som avgörande i miljö- och klimatarbetet av regeringen de senaste åren.

Att harmonisera lagstiftningen och koordinera den med internationella åtaganden är inget som görs i ett nafs – det förstod både den förra och nuvarande regering, som båda tillsatte utredningar. Utredningar som tar åratal och dessvärre verkar åka i sopkorgen så fort det blir regeringsskifte. Kanske hade det då varit bättre att ge expertmyndigheten, som tampas med lagstiftningen dagligen, ordentligt med resurser för att syna nuvarande regelverk och ta fram förslag på förändringar som är långsiktiga och bäst för skogens helhet. Då hade vi också sluppit politiskt tillsatta ensamutredare, som alla såklart har en egen agenda och perspektiv på sakers tillstånd.

Enligt mig hänger det ovan beskrivna även ihop med det faktum att den svenska modellen ”frihet under ansvar” har tjänat ut sin rätt. Den tilltänka självkontrollen via certifieringar har visat sig fungera sisådär (https://q.ja.se/uc8Mw) och regelverken har nu blivit så komplexa att det är svårt för enskilda skogsägare att navigera rätt, utan att vara jurist.

Bättre då att staten går in och ansvarar för att upprätthålla en helhet med tydliga spelregler för alla inblandade. Där kan Skogsstyrelsen med all sin kompetens runt om i landet bli navet. Men för att det ska bli verklighet måste Skogsstyrelsen ges högre anslag och rätta förutsättningar - annars riskerar myndigheten att drunkna i handläggarträsket, något som inte lär gynna Sveriges skogar överhuvudtaget.

Isac Printz
Skogsvetarstudent SLU Umeå