Ny teknik kan bli en brygga mellan produktions- och miljömålen

Studentkrönika. När den här texten publiceras har facklitteraturen bytts ut mot mysläsning av småputtriga romaner. Det efterlängtade sommarlovet är äntligen här! Efter ett år på programmet, kan jag lite förnöjsamt konstatera att utbildningen trots allt ligger i tiden.

Skogsdebatten är ständigt aktuell och varje vecka avhandlas nya ämnen. Det tycks irritera vissa, men jag ser det snarare som ett sundhetstecken på att vi är många som bryr oss om skogen, om än på olika sätt. Högst tongångar hörs från debatten mellan produktion och miljö, vilket egentligen inte är så konstigt. För skogens självklara roll som en resurs att bruka har på senare år utmanats i och med att andra skogliga värden lyfts fram. Forskningen är nämligen glasklar, ska vi mildra de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna så måste vi bevara intakta skogsekosystem. Och som de flesta förstår finns här en motsättning – för hur ska vi kunna hugga skogen och samtidigt ha den kvar? När jag började utbildningen var min naiva förhoppning att någon föreläsare så småningom skulle ge ett svar på frågan. Men icke, precis som så ofta när man fördjupar sig inom ett ämne så framträder bara fler nyanser och nya frågor uppstår.

Men under min senaste kurs i skogsbruk och skogsteknologi så fick jag en insikt om att tekniken faktiskt kan bli en brygga mellan produktion och miljö. För även om jag anser att det finns något paradoxalt i att ny teknik kan ”hjälpa” naturen så tycker jag det är uppenbart att skogen faktiskt är ett område där ny teknik kan göra skillnad. Det beror till stor del på att träd är beräkneliga och går att omsätta till data. Först och främst kan ny laserscanningsteknik göra att vi får bättre koll på våra skogar – vi kan därmed enklare avgöra vilken skog vi måste skydda och vilken skog vi kan bruka. Skogen blir således enklare att hålla koll på i jämförelse med annan naturexploatering, som gruvdrift eller fiske.

En annan aspekt är att ny teknik, särskilt AI, kan göra att vi minskar spillet vid förädling.  Systemen kommer kunna analysera enskilda stockar och göra en bättre bedömning av hur de används på bästa sätt. Det som trots allt hamnar i massasorteringen och blir diverse förpackningar kommer ha högre och bättre återvinningsgrad (läs avancerade sorteringssystem och nya processer för materialåtervinning). Effektivare processer och transporter leder till bättre marginaler. Summa summarum innebär det att vi kommer behöva mindre råvara för att få samma nytta. Det här är goda nyheter, åtminstone för industrin som idag tjänar de stora pengarna på just förädling.

Men det kommer med ett förbehåll! Nämligen att den nya tekniken inte får leda till ökad exploateringstakt. Och det här är inte ett litet förbehåll, för rent historiskt har teknisk utveckling inom skogsindustrin inneburit att allt större volymer har kunnat avverkas allt snabbare. Därför måste teknikutvecklingen kombineras med tydliga ramverk som preciserar hur mycket och vilka områden som ska avsättas. Här kan nog inte tekniken hjälpa nämnvärt, men däremot välutbildade och pålästa skogsbiologer.

Dessvärre är det svårare att se hur den enskilde skogsägaren kan dra nytta av teknikutvecklingen, vars inkomst baseras på försäljning av råvara, snarare än förädling. Kanske finns lösningen i att företag och andra aktörer ser värdet i att betala för fler av skogens nyttor, som koldioxidinbindning och biologisk mångfald. Hur vi ska hantera jobbförluster på grund av automatiseringen får jag fundera på nästa termin.

Glad sommar!

Isac Printz

Skogsvetarstudent SLU Umeå