Art- och habitatdirektivet: Ett kvitto på självdestruktiviteten

Naturvårdsverket har till regeringen redovisat ”Översyn av referensarealer för livsmiljötyper i art- och habitatdirektivet”. Rapporten visar det vi redan visste: Sverige är bäst i klassen på självdestruktiv nitiskhet i sin rapportering till EU. Konsekvenserna är allvarliga.

 

Översynen som Naturvårdsverket gjort tillsammans med Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och Havs- och vattenmyndigheten har klarlagt att andra länder rapporterar referensarealer till EU på ett sätt som gynnar dem och som kräver minimalt med åtgärder. Sverige fortsätter tvärtom att redovisa på sätt som kräver fortsatt mycket stora och ökande inskränkningar i brukanderätten av produktiv skogsmark.

I översynen konkluderas att det är Sverige som gör rätt och de andra som gör fel. Så må det rent formellt vara, men det kan också tolkas som att Sveriges myndigheter och politiker fortfarande efter 30 års EU-medlemskap väljer att blunda för hur man förvaltar medlemskapet till nytta för det egna landet, företagen och medborgarna.

Sveriges osvikliga förmåga att sätta krokben för sig själv minskar förtroendet för våra myndigheter och politiker. Det minskar också medborgarnas, inklusive företagarnas förtroende för EU.

Den viktigaste frågan här är inte om vi bör redovisa referensarealer för naturtyper per förindustriell tid, vid EU-inträdet eller något annat årtal. Det viktigaste är att få liv i en konstruktiv debatt om hur det kommer sig att just Sveriges myndigheter, med politikernas goda minne, gång på gång skjuter sina företagare i de gröna näringarna i foten, när tillfälle ges. Och hur vi får ett stopp för detta destruktiva beteende.

Våra grannländers handläggning av samma frågor visar att det är vår handläggning som är unik och att det finns en annan väg.

Politikerna skjuter nu sig själva i foten. De låter processer fortgå som osvikligt leder till myndighetskrav på åtgärder och brukningsinskränkningar som politikerna inte vill finansiera. Härmed odlar de en allvarlig konflikt.

Den svenska självdestruktiviteten i rapportering till EU och implementering av EU-direktiv är inte klädd i en viss partifärg. Det finns enorma skillnader mellan partierna i synen på de gröna näringarna samt respekten för ägande- och brukanderätten. Men inget parti tycks våga ta konkreta tag mot den svenska offentliga sjukan.

Det krävs mycket mod och hårda nypor för att vrida rätt fokuset i svenskt myndighetsarbete gentemot EU. Målet får inte vara att offentliga tjänstemän till varje pris ska få en klapp på axeln från EU-kommissionen. Målet måste alltid vara Sveriges bästa.

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades tisdag den 23 april 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Björken, vilken multikonstnär!

Krönika: In i det sista tänkte jag att det här får bli en krönika om det stundande EU-valet och skogens roll. Men sen åkte jag söderut och mötte vårens spirande grönska vilket för en stund upplöste politikens virrvarr ur sinnet. Särskilt närvarande var björken – i form av höga pollenhalter och alla små musöronen som kommit att klä, de tidigare nakna grenverken. Och jag kände att det skulle vara på sin plats för mig, som skogsvetarstudent i björkarnas stad, att tillägna Sveriges vanligaste och kanske alldagligaste (?) lövträd en krönika. För även om få anser att björken är kungen i djungeln, så är den ständigt aktuell och inte minst inom skogsbruket där den är på frammarsch.

 

Kommentera