Nu finns möjligheten att återuppta kartläggningen av Sverige värdefulla skogar. Den chansen bör vi ta!
Krönika: Det har hänt en hel del inom EU och på hemmaplan vilket har fått mig att fundera över det här med naturövervakning. För grejen är ju den, att om vi ska kunna säkerställa friska ekosystem och skydda värdefull natur måste vi veta var den finns någonstans. Det kan tyckas som en liten sak, men att övervaka, inventera och registrera natur är kontinuerligt och långsiktigt arbete. Därför ska vi vara tacksamma att Sverige sedan länge aktivt arbetat med natur- och miljöövervakning, genom exempelvis Riksskogstaxeringen och biotopskydd.
Naturövervakningen sker i hög grad parallellt med forskningen - vars roll bland annat är att undersöka vilka naturtyper som är extra skyddsvärda. Forskare har exempelvis kommit fram till en hel radda med värdefulla skogstyper, några exempel är: Alkärr, kalkmarksskogar, svämskogar, äldre betespräglade skogar och naturskogar som aldrig slutavverkats.
Men pendeln verkar ha svängt, från att Sverige var en pionjär på naturövervakningsområdet till att övervakningen riskerar att försämras eller utebli. Det här tror jag kan kosta oss dyrt eftersom naturövervakningen är avgörande när vi nu snabbt måste identifiera och skydda mer natur enligt riksdagens bestämda miljömål och internationella konventioner, som FN:s ramverk för biologisk mångfald.
När EU kommissionen nyligen la fram ett förslag om skogsövervakning inom unionen så reserverade sig Sverige och sa att det inte behövs. Peter Kullgren, Sveriges landsbygdsminister menade att Sverige redan genom Riksskogstaxeringen övervakar och rapporterar våra skogars tillstånd. Här har han både rätt och fel. Riksskogstaxeringens över 100 år långa tidsserie gör att vi kan följa hur svensk skog utvecklats historiskt, vilket är fantastiskt! Men taxeringen presenterar statistik över en helhet som bygger på stickprov från skogar ute i landet – exakt var på kartan exempelvis ett alkärr finns redovisas inte. Det är ur det här avseendet som de omdebatterade nyckelbiotoperna har fyllt en funktion.
Sedan 90-talet har Skogsstyrelsens inventerat nyckelbiotoper, alltså skogar där man hittat höga naturvärden. Skogarna har registrerats i en kartfunktion och på så sätt fungerat som ett komplement till Riksskogstaxeringens grafer och tabeller. Nyckelbiotopsinventeringen upphörde dock 2021 som en följd av nya politiska direktiv samt en osäkerhet kring den rättsliga aspekten. Men i slutet av januari kom Högsta förvaltningsdomstolen med beskedet att inventeringen inte står i strid med juridiken. Det här är goda nyheter eftersom det nu finns en chans att ta ett omtag kring nyckelbiotoperna och förbättra systemet, som haft fler brister. Men det politiska direktivet till Skogsstyrelsen om att inte registrera nyckelbiotoper kvarstår dessvärre.
Dagens situation riskerar att leda till att vi inte uppnår miljömålen och att värdefulla skogar avverkas. Dessutom måste personer som arbetar med naturvårdsåtgärder ha tillförlitlig information om det ska kunna ta välavvägda och kloka beslut. Var, hur och om en skog ska skyddas beror till stor del på hur landskapet runt omkring ser ut, sådana beslut kräver helt enkelt att naturvärdena är utpekade på en karta i landskapet.
Därför borde Peter Kullgren nu ta chansen och låta Skogsstyrelsen återuppta registreringen av värdefulla skogar. Att reformera och göra systemet med nyckelbiotoper bättre borde inte vara ” rocket science”? Kanske kan även EU blidkas om Sverige återigen tar på sig ledartröjan inom natur- och miljöövervakning.
Isac Printz
Skogsvetarstudent SLU Umeå
