Han utvecklar sitt självverksamma skogsbruk

Andreas Lundbäck i Hallaryd i södra Småland är en av Sveriges alla självverksamma skogsägare som driver ett aktivt skogsbruk vid sidan av ett heltidsjobb. Med smarta tekniska lösningar, anpassning till lokala förutsättningar och genom att jobba med naturen vill han arbeta på ett långsiktigt och hållbart sätt med sin skog.

Enligt Skogsstyrelsen finns det omkring 311 000 privata skogsägare i Sverige. Vissa ser skogen som en ren investering och låter naturen göra jobbet. Andra är självverksamma och försöker utveckla sin skog både för att gå med vinst på kort sikt och för att kunna lämna över en välskött fastighet till kommande generationer. Andreas Lundbäck, 44, är en av dem. Han tog över skogen efter sin far Hans för tio år sedan och de båda har sedan dess hittat ett arbetssätt som fungerar bra.

− På helgerna fäller jag så mycket jag hinner i gallringarna, sedan har min far veckan på sig att dra ut träden till väg och processa och sedan kör jag ut virket vid lämpligt väder. I snitt levererar jag ungefär 150 kubik per säsong och vi har en tillväxt på mellan 300 och 400 kubik per år. Så med den här takten växer skogen mycket snabbare än jag hinner plocka ut, säger Andreas.

Motverkar betesskador

Till vardags arbetar han som konstruktör på ett företag som tillverkar flismaskiner. Skogen med 70 hektar produktiv skogsmark och omkring 20 hektar myrmark sköter Andreas på kvällar och helger.

− Att utveckla, optimera och hela tiden göra saker bättre är en drivkraft, både med maskiner och naturen. Jag försöker jobba med naturen – inte mot den. Med ståndortsanpassning driver jag upp tall och björk i blötområden och fortsätter med gran i mer normala marker. Jag gillar bestående åtgärder. Det blir som en klapp på axeln när man ser att det kommer blåbärsris till viltet, trädkronorna blir kraftigare och man kan konstatera att man gjorde rätt för fyra fem år sedan.

Ståndortsanpassning är det enda realistiska sättet för Andreas att undvika betesskador.

− Vi har högt betestryck från rådjur och älg. Än så länge inte så mycket från dovhjort men det kommer nog. Att stängsla in stora områden och driva upp skog helt utan vilt kostar mycket och tar mycket tid. Jag försöker jobba så att naturen löser det på egen hand så långt det går. Det är det jag har råd med, säger han.

Modifierat skogsekipage

Skogsekipaget som Andreas kör ut virket med består av en Valtra A93, som han köpte ny 2015, och en Palms 9S-vagn med skogskranen 4.71 med 7,1 meters räckvidd. Gripen är en Kesla G26, en större grip än standard för att kunna greppa runt rundbalar. Ekipaget rullar inte bara i skogen utan gör även nytta på familjegården med köttdjursproduktion som Andreas far Hans fortfarande driver.

− När jag tog över skogen 2014 fanns här en del mogen skog som började bli för gammal och riskerade att blåsa ner vid en storm. Jag valde att ta ner det skiftet och fick en del pengar över. Jag tog dessutom i stort sett hela min husbesparing och köpte Valtran, för jag visste att jag kommer behöva den i framtiden. Det skulle vara en traktor som jag kunde ha både i skogen och som hjälp i lantbruket, säger han.

Vissa modifieringar har gjort traktorn mer effektiv i skogen. En bakkil i bakrutan gör att han kan flytta ut spakarna men ändå ha en tät hytt. En extra LED-ramp fram och punktbelysning bak och åt sidorna hjälper vid mörka kvällar efter jobbet. Som tillval valde Andreas belysning på kranen som ger konstant ljus på gripen. Ventilpaketet har han själv flyttat ner under kranpelaren för att förbättra sikten bakåt.

I gallringarna använder Lundbäcks traktorprocessorn Hypro 450 XL för att vinscha ut träden till stickvägar, kvista och aptera. De köpte maskinen efter stormen Per 2007.

− Min far, som är 80 idag, valde mellan att antingen inte jobba mer självverksamt eller investera i en sådan här och orka köra i tio år till, säger Andreas.

Gallringsexperiment

Skogsbruket är anpassat efter Hyprons kapacitet och storleken på skogsekipaget. I vintras provade Andreas dock för första gången att leja bort en gallring där entreprenören körde med en beståndsgående Terri som kan kryssa fram mellan träden utan att lämna körskador. Som ett experiment valde Andreas att spara både björk och tall (se bild).

− Granarna på sådan mark växer bara på tjockleken och inte på höjden. Ge dem 80 år så blir det riktiga Disneygranar och du får tanka motorsågen tre gånger bara för att ta dig igenom kvistningen och det blir bara bränneskvalitet. Planen framåt är en gallring till där jag tar hårt i tallen så det blir väldigt glest, men att också lämna kvar en del tallar som släpper frön. När det sedan kommit nytt kan man avverka den sista skärmen. Det ska aldrig bli helt kalt på det området. Att plantera hade inte fungerat och dessutom är det förbaskat fint med en sådan här pelarsal, säger Andreas.

Slutavverka i rätt tid

Skogsarbetet på fastigheten består till 90 procent av gallring men ungefär vart tionde år är det dags för en slutavverkning. Mindre kalhyggen bidrar också till variationen i skogen, menar Andreas.

− Att plocka ner skog när det behövs är egentligen ingen avverkning, utan en föryngringsmöjlighet. Har man skog kvar för länge självdör träden. Skog är en levande natur som hela tiden är i förändring. Vissa djur och växter trivs på en föryngringsavverkad yta och när träden blir stora, bildas förutsättningar för andra arter att trivas där. Har du bara inte för stora områden som är likadana, utan många olika områden som är olikåldriga, då finns det alltid förutsättningar för tickor, mjölkört,  fjärilar och allt vad det kan vara att trivas någonstans. De får bara flytta runt lite grann. Du får också en bättre riskspridning mot stormar och skadedjur, säger han.

En detaljstyrd framtid

På senare tid har det kommit en rad nya lagar och regler som många anser begränsar skogsägares ägande- och brukanderätt. Andreas säger att han själv ännu inte har drabbats, men ser med viss oro på framtiden.

− En granne fick en avverkning på tre hektar nekad för att det fanns knärot på två kvadratmeter. Kan man inte anpassa det så att man till exempel sparar ett litet område just där den trivs, så är man fel ute. Gallrar man området så att det blir ljusare eller gör ingenting så att det blir mörkare – trivs knäroten fortfarande där då? Man kan inte bli helt låst för att man eventuellt, kanske har sett en hackspett någonstans. Var den på genomflygning eller bor den faktiskt där? Jag är orolig att man inte ser till helheten utan att man ser detaljnivå för mycket. Det kommer påverka stora områden och många skogsägare helt i onödan, säger han.