Skogens mirakel blir begripliga ju mer kunskap vi insuper

Krönika: När den här texten publiceras har jag nyligen skrivit sista tentan under första terminen vid skogsvetarprogrammet på SLU Umeå, tidigare benämnt som jägmästarprogrammet. Förhoppningsvis blir jag godkänd, trots att pluggandet blivit lidande eftersom jag lagt orimligt många timmar på att grubbla över den här krönikan. Men jag misstänker att det är en vanlig åkomma hos en junior krönikör? 

Hur som helst, plötsligt slog det mig i mina grubblerier att jag kunde förena tentapluggandet med skrivandet, en lär ju sig bäst av att lära ut till andra, är ett mantra som predikats under alla mina skolår. Kursens syfte har varit att öppna dörren till det där som ofta ter sig som ett mirakel - men egentligen bara är en rad intrikata, välbalanserade biologiska processer som evolutionen mejslat fram. Därför ska jag i min första krönika göra nedslag i några häftiga nyförvärvade kunskaper från kursen trädbiologi, genetik och evolution.

Växter har ett förhållandevis komplext immunförsvar, men något förenklat består det av en specifik och en icke-specifik del. Det icke-specifika försvaret har receptorer som känner igen generella molekylära strukturer som återfinns hos patogener, exempelvis kitin i svampars cellväggar, och därefter drar igång växtens allmänna försvar. Det specifika försvarets receptorer identifierar emellertid så kallade effektorer, vilket är proteinstrukturer som är unika för respektive patogen – växtens immunförsvar har alltså under evolutionen lärt sig identifiera och bekämpa dessa återkommande patogener. Det specifika försvaret triggar också mer effektivt riktade försvarsmekanismer, som exempelvis programmerad celldöd. Men vad växter, till skillnad från djur, saknar är ett adaptivt försvar i form av antikroppar som ger en dynamisk och effektiv respons mot många olika typer av angrepp. Växterna kan därmed stå handfallna om en ny, inte tidigare detekterad patogen angriper. I klimatkrisens spår är således risken stor att växtpopulationer runt om i världen slås ut eftersom patogener etablerar sig på helt nya platser där de är totalt okända för den inhemska floran.

Mykorrhizans underjordiska nätverk har intresserat många och debatterats flitigt de senaste åren, mest på basis av svamparnas inblandning i trädens kommunikation. Men vad färre vet är att mykorrhizabildande svampar varit viktiga evolutionärt, mer precist då växterna koloniserade land. Vid den tidpunkten hade inte jordbildningen kommit särskilt långt och växterna hade svårt att tillgodose sina behov av mineralnäringsämnen, exempelvis fosfor, som ofta är en bristvara för växters tillväxt. Svamparna däremot, är betydligt bättre på att ta upp dessa ämnen, vilket resulterade i att detta symbionta förhållande uppstod för cirka 400 miljoner år sedan. Den här tesen stödjs av att cirka 80 % av alla världens vaskulära växter fortfarande har denna mykorrhizabildande förmåga vilket tyder på att förmågan uppstod långt bak i tiden innan växterna delade upp sig i tusentals familjer och släkten.

Min förhoppning är att ni som läst hela vägen hit lärt er något nytt, eller åtminstone fräschat upp gammal kunskap som är väl värd att ta med sig ut när ni traskar runt i skogen och förundras. För egen del hoppas jag även att krönikan kan omsättas till några högskolepoäng när jag nu sätts på prov. Om tentan ändå inte skulle gå vägen, kan jag åtminstone hänvisa lärarna till krönikan och visa att jag faktiskt inte slarvat bort hela jullovet!


Isac Printz
Förstaårsstudent SLU Umeå Skogsvetarprogrammet

Artikeln publicerades onsdag den 31 januari 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste