Restaureringslagen är ännu ett hot mot svenskt skogsbruk
Efter en stökig process med stor oenighet har Europaparlamentet och EU:s medlemsländer i rådet nått en överenskommelse som sätter upp ett mål för EU att återställa minst 20 procent av land- och havsområdena före år 2030 (Nature Restoration Law). Till 2050 ska alla naturområden i behov av restaurering ha återställts. Vad? Till vad? På vems bekostnad?
Skogsbranschen ställs återigen inför massivt påbud utan någon som helst konkret information.
Som svensk skogsbrukare kan det kännas märkligt. Hotet mot det egna skogsbruket kommer från myndighetshåll, inte från påstådd utarmning av naturen. Omfattande brukningshinder utan ersättning är en ny verklighet, enligt många i strid med grundlagen och internationella grundläggande regler Sverige officiellt står bakom.
Men nu är det inte skogsbrukarna som ska få beskriva sin naturs tillstånd. Det är tjänstemän som med extremt bred pensel målar upp skräckscenarier för EU och tänker ut generella lösningar på problembeskrivningar som borde vara lokala.
För att förstå vidden av de åtgärder som planeras kan vi snegla på Europeiska rådets problembeskrivning och ställa lite konkreta motfrågor:
- Naturen är vår livlina, ändå mår den allt sämre. Det har jag inte sett på min gård?
- Naturområdena minskar kraftigt i EU. Var? Jag har inte sett att mitt skogsbruk bidrar till det. Menar ni kommunal och statlig exploatering?
- 80% av habitaten är i dåligt skick. Vilka? På vilket sätt? Det känner jag inte igen.
- 70 % av jordarna är ohälsosamma. Var då? Hur då? Här är jordarna som de brukar vara, men det hade varit trevligt om de var mer näringsrika.
Domedagsbeskrivningen av landsbygden är komplett och den må vara relevant på en del platser, men den känns väldigt främmande för oss i Sveriges gröna näringar. En gemensam världsdelspolitik för regionala problem skapar motsättningar istället för att ena och stärka Europa.
EU-kommissionen skriver att lagen kommer att hjälpa EU-länderna att uppfylla de restaureringsmål de åtog sig i ”the Kunming-Montréal Global Biodiversity Framework at the biodiversity COP15, i december 2022.
Sanningen är att EU-lagar tvingar medlemsländer till åtgärder, vare sig de på nationell nivå är kloka eller ej. Det finns ofta en ventil för viss nationell anpassning, men inte för att rakryggat säga ifrån: Det här regelverket behöver vi inte!
Inom två årfrån att Europaparlamentet antagit förordningen ska alla medlemsländer ha inkommit med sina restaureringsplaner. Tills dess har vi fått ännu en våt filt över branschen, som riskerar kullkasta viktiga investeringar för att nå klimatmålen, med förnybar energi och förnybara byggmaterial, från ansvarfullt svenskt skogsbruk.
EU-kommissionen skriver att naturens försämring är mycket kostsam. De menar att varje krona investerad i restaurering av naturen kan ge åtta kronor tillbaka.
Tillåt mig tvivla på den matematiken. Ytterligare begränsningar och rättsosäkerhet för svenskt skogsbruk är en reell kostnad. Tillåt ingen lura er att tro något annat.
Stefan Ljungdahl
