Skogen bortom kalhyggena

Krönika: Att kalhyggen har hamnat i fokus när skogsbruket ska smutskastas är inte så konstigt, det är ett väldigt enkelt mål. Något som många gånger glöms bort är dock hur tillfällig denna fas är och även att det existerar så mycket mer skog i Sverige än just den lilla areal som nu blev ett kalhygge.

Skogen används av många till många olika saker, vissa använder den för att jaga, andra plockar svamp eller bara promenerar i den. Gemensamt för alla är dock att när väl skogen avverkas så försämras oftast möjligheten till rekreation och den förändringen som uppstår leder naturligtvis till ett visst missnöje. Däremot så betyder inte försvinnandet av en skog att all rekreationsskog har tagit slut.

Avverkningstakten vi årligen har i Sverige motsvarar enligt riksskogstaxeringen ca 1% av den totala arealen produktiv skog och har legat där under en lång tid. Det innebär att varje år lämnas 99%, eller 23 265 000 hektar, skog oavverkad. En viss del av denna areal utgör såklart planteringar eller ungskog, men majoriteten av arealen består ändå av något som gemeneman skulle kalla för en skog. I dessa kommer även allehanda former av rekreation att fortsatt vara möjlig och i många fall under en lång tid framöver.

Ingen gillar väl förändringar, speciellt inte sådana som direkt påverkar en själv vilket kalhyggen ofta kan göra. Att däremot bedriva ett skogsbruk som inte skapar förändringar är omöjligt. Visserligen finns det hyggesfria metoder som ger mindre förändringar och därmed passar bra att använda i nära anslutning till bebyggelse. Problemet är dock att dessa inte fungerar storskaligt, där är trakthyggesbruket överlägset bäst och det enda alternativet.

Menar jag med detta att människor bara får acceptera att skogen hänsynslöst avverkas? Både ja och nej, för visserligen är det så att om ett skogsbruk ska bedrivas i Sverige så kommer det att innebära förändringar. Det innebär dock inte att skogsindustrin ska ta upp gigantiska hyggen bara för att man kan. Det handlar snarare om att skapa en bra blandning där hyggena är lämpligt stora och fler i antalet för att minimera den påverkan som brukandet innebär, och jag tycker att skogsbruket just nu är på den nivån. Det brukandet som bedrivs kan visserligen upplevas kraftigt lokalt, men på landskapsnivå skapar den en stor variation i ålder mellan skogarna. Denna segmentering av landskapet innebär även att ingen person som bor på landsbygden har speciellt långt till närmaste skog oavsett önskad skogstyp.

Förändring är inte heller synonymt med något negativt, nya kalhyggen förändrar landskapet och kan öppna upp vyer som man inte tidigare visste fanns. Dessutom innebär förlusten av en favoritskog att man får en anledning att ge sig längre ut i naturen och söka efter smultronställen i den skog som blottades bakom kalhygget.

Lukas Svangärd
Jägmästarprogrammet, Umeå