Hyggesfritt är nutidens contorta
”Vad tror ni att framtidens contorta är?”, var en fråga som en föreläsare ställde till mig och mina kurskamrater i början av vår utbildning. Frågan syftade då på vad det är vi gör i skogsbruket idag som vi troligen inte kommer att göra om 30 år. I den stunden var det ingen av oss som gav några tydliga svar på den frågan, men nu ett antal år senare vet jag vad mitt svar är.
Trender är något som det ofta pratas om i sammanhang som mode, inredning och kultur. På senare år har även skogsbruket kommit att handla om en trend, nämligen hyggesfritt skogsbruk. När en hel bransch går från att i åratal enbart ha marknadsfört trakthyggesbruk, till att totalvända och istället lyfta det hyggesfria skogsbruket, så går det inte att kalla för något annat än en trend. En liknande eufori över något ”nytt” har troligen inte setts i svenskt skogsbruk sen contortatallen och hormoslyret, och vi vet ju alla vad som hände med det.
Hyggesfria metoder marknadsförs ofta av olika intresseföreningar som en ny lösning där man kan avverka skogen men ändå ha den kvar. Något som så klart är en lockande tanke, men som tyvärr inte fungerar i majoriteten av de svenska skogarna. Alla skogar kan såklart brukas hyggesfritt, även en torr tallhed kommer att ha en viss självföryngring. Skulle vi däremot börja använda denna metod i alla våra skogar så skulle vi få räkna med att tillväxten blir kraftigt reducerad i jämförelse med dagens. Dessutom är bilden av att hyggesfritt skulle vara ett nytt koncept till stor del felaktig. Metoder som blädning, plockhuggning och dimensionsavverkning är inte nya, de har prövats förut. Resterna av dessa metoders tidigare storhetstid finns kvar än idag i form av glesa och dåligt växande skogar. Skogar som är ett tydligt tecken till varför det storskaliga användandet av metoderna övergavs från första början.
Frihet under ansvar är en starkt förankrad princip i svensk skogslagstiftning, vilket innebär att alla markägare själva ska få välja vilken brukningsmetod de använder. Jag motsätter mig inte att det fungerar på detta sätt, men jag kan många gånger undra om det verkligen gynnar den svenska skogen. Det är för mig en självklarhet att skog ska brukas med de åtgärder som är bäst lämpade för varje enskild trakt. Det innebär att vissa skogar med fördel kan bedrivas hyggesfritt, medan andra inte kan det. Därför blir det väldigt fel om markägare uppmanas att lägga ett allt för stort fokus på att skogar ska brukas hyggesfritt, oberoende dess förutsättningar. Att göra detta kommer i slutändan leda till att en stor del av Sveriges skogar behandlas med ”fel” brukningsmetoder, vilket oundvikligen leder till en minskning av volymtillväxten. Är då målet att den svenska skogen ska binda så mycket koldioxid som möjligt, så kan man säga att ett för stort nyttjande av hyggesfria metoder går rakt emot det målet.
Trots alla nackdelar som denna trend har så verkar framtiden för det hyggesfria skogsbruket just nu vara väldigt ljus och det finns inga tecken på att metoden minskar i popularitet. Här får framtiden helt enkelt utvisa om jag har rätt i mina spaningar, eller om det är jag som är en bakåtsträvare. Jag skulle dock bli väldigt förvånad om jag i slutet av mitt yrkesliv inte kan ställa frågan ”Vad tror ni att framtidens hyggesfritt är?” till min skara studenter.
