Dags att ta personalbristen på allvar

Krönika: Det kan lätt framstå som att skogsbrukets största problem handlar om dess omdebatterade nytta. Minst lika stort problem är dock personalbristen i hela skogsnäringen, och kanske än akutare då vi hittills inte lyckats finna någon lösning.

Skogsbruket har under många år haft det allt svårare att rekrytera kompetent personal och det spås inte bli bättre i framtiden. Personer med högre skoglig utbildning, skogsmaskinsförare och manuella skogsarbetare råder det stor brist på, och på de skogliga utbildningarna syns en tydligt negativ trend över antalet sökande. Bristen har lett fram till att kompetens har fått tas från andra delar av världen, så som manuella skogsarbetare från Baltikum. Avsaknaden av högre skogligt utbildade har ersatts med nyanställningar från andra branscher, till exempel rekryteras vanliga säljare som virkesköpare. Konsekvenserna av detta blir en hög personalomsättning och en svårighet att få fram samt bibehålla kompetent personal, vilket är något som påverkar alla inblandade negativt. Dessa enkla åtgärder löser problemen tillfälligt, men snarare är det så att de bara gör det värre på lång sikt, då vi istället för att hantera problemen jobbar runt dem.

Jag är troligen inte den enda som har funderat över varför personalbristen har uppstått. Är vi 90-talister bara lata och vill inte jobba i skogen, eller är det kanske så att lönen är för dålig? Jag tror att min generation är lika arbetsvillig som föregående och jag tror inte heller att lönen är problemet, även om den såklart är lite låg. Snarare är det så att skogsbranschen är allt för anonym. Vi är allt för dåliga på att förklara vad en skogsmästare gör och vad det faktiskt innebär att köra skogsmaskin eller röja skog på heltid. Vi har inte heller lycktas med att informera om och lyfta skogsjobben. Jag tror inte att unga väljer bort de skogliga yrkena, de vet bara inte att de finns.

Skogsbranschen måste bidra till att göra förändringar på riktigt om de vill vända kurvan. Framförallt måste man bli bättre på att marknadsföra det stora rekryteringsbehovet som finns inom skogsbranschen. Det funkar inte att rekrytera tillfällig och billig personal för att lösa problemet, dels då det inte är en långsiktig lösning och dels för att det stänger dörren för andra som vill börja inom branschen. Vi behöver även bli bättre på att förklara vad de skogliga yrkena innebär. Exempelvis så vet de flesta vad en arkitekt gör medan ytterst få vet vad en jägmästare har för arbetsuppgifter och vilken bredd utbildningen faktiskt erbjuder.

Hela branschen måste här hjälpas åt för att få skogsjobben att synas. ”Syns man inte, så finns man inte” är ett väletablerat uttryck i marknadsföring, men ett tillsynes okänt begrepp för många universitet och företag när det kommer till att locka nya till branschen. Kan vi få skogsjobben att synas bland unga och även ge dem en chans att få arbete, istället för att anställa ”billig personal”, så är vi på god väg att finna en lösning på personalbristen.

Lukas Svangärd
Jägmästarprogrammet, Umeå