Fastighetsgränser i dag och under antiken

Juristen har ordet: Hur äganderätten till jord och vatten ska avgränsas är en fråga som varje rättsordning måste ta ställning till. Någon helt naturlig gräns finns sällan. Var lös egendom – som exempelvis en häst – börjar och slutar råder det ingen tvekan om. För fast egendom gäller motsatsen. Vi kan ha olika uppfattningar.

 

Det kan – som i de anglosaxiska länderna – vara lämpligt att låta häckar, bäckar och andra företeelser i landskapet fungera som gränser. De är lätta att uppfatta och stämmer ofta överens med hur marken brukas. En nackdel är dock att de kan röra sig över tid, genom människans eller naturens hand. Ett alternativ är att stadfästa gränser vid någon form av offentlig ceremoni där ortens befolkning deltar. Ett exempel från ett annat land och en annan tid är att inför hela bygemenskapen lyfta ägaren upp och ned för att sedan ceremoniellt dutta dennes huvud mot varje gränspunkt. Sannolikt ett minne för livet för samtliga inblandade.

I Sverige har vi mig veterligen aldrig duttat huvuden. Vi har en annan ceremoni enligt vilken lantmäterimyndigheten officierar en rättsligt bindande ritual där samtliga gränser markeras. Hur markeringen ser ut har skiftat över tid. Från äldre tids stenkonst i form av rösen och hjärtstenar till dagens järnmarkeringar i form av rör eller dubb. En allt fattigare ceremoni kan tyckas, men dagens svenska gränsrör har vissa likheter med romarrikets motsvarighet.

I det antika rom tog man gränser på allvar. Guden för gränser – Terminus – tillbads årligen den 23 februari. Under festligheterna kunde ägarna på respektive sida av gränsen samlas runt markeringen och offra blommor till gränsguden. Skalden Ovidius berättar att man också offrade till gränsmarkeringar som hade administrativa funktioner, ungefär som om vi årligen skulle festa till det på länsgränsen.

Gränsmarkeringarna i det antika rom kunde bestå av en nedåt avsmalnande pelare, på toppen prydd med Terminus huvud. Det kräver en smula fantasi, men även dagens svenska gränsrör har ett huvud och en avsmalnande kropp. Oklart dock vem huvudet liknar.

En gräns tillkommer för att visa konsensus – där är ditt, här är mitt. Den som bryter konsensus måste bestraffas om status quo ska upprätthållas. I det antika rom förekom dödsstraff för den som avsiktligen rubbade en gräns. Vid vårdslöshet kom man undan med att förklaras fredlös. I Sverige leder det i dag, enligt 14 kap. 9 § brottsbalken, till fängelse i max fyra år. I ringa fall döms till böter eller ett kortare fängelsestraff. Att gränsmarkeringar rubbas är inte särskilt ovanligt. Ändå är det få interner i Sverige som behöver förbanna den dagen då de brukade våld på ett gränsrör. Orsaken torde vara att brottet sällan är uppsåtligt och dessutom ofta ringa. Vidare är det i många fall ingen som ser det, annat än möjligen Terminus.

Möjligen ska vi väcka liv i firandet av Terminus. Behovet av gränser och respekt för annans egendom är inte mindre i dag än för två tusen år sedan. Likaså kan det finnas en trygghet i att det i en värld av förändring finns en fast punkt att relatera till. Terminus var den punkten både bokstavligen och bildligen.

När ett tempel skulle byggas på Capitolium i det antika rom rådfrågades som vanligt augurerna, prästerskapet med förmåga att läsa gudarnas vilja som hade ett avgörande inflytande över viktiga beslut (jfr. med länsstyrelsen i Sverige i dag). De lät meddela att samtliga gudar medgav att deras altare fick flyttas men inte Terminus. Hans altare fick alltså stå kvar och templet byggas runt det. Det är Terminus det, en gräns är en gräns.

 

Vesterlins är ett konsultbolag som tillhandahåller tjänster och kurser inom det fastighetsrättsliga och lantmäteritekniska området. Vesterlins har kontor i Stockholm, Umeå och Östersund men verkar över hela landet.

 

Tomas Vesterlin
Jurist och civilingenjör lantmäteri, VD på Vesterlins

 

Artikeln publicerades fredag den 03 februari 2023

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Björken, vilken multikonstnär!

Krönika: In i det sista tänkte jag att det här får bli en krönika om det stundande EU-valet och skogens roll. Men sen åkte jag söderut och mötte vårens spirande grönska vilket för en stund upplöste politikens virrvarr ur sinnet. Särskilt närvarande var björken – i form av höga pollenhalter och alla små musöronen som kommit att klä, de tidigare nakna grenverken. Och jag kände att det skulle vara på sin plats för mig, som skogsvetarstudent i björkarnas stad, att tillägna Sveriges vanligaste och kanske alldagligaste (?) lövträd en krönika. För även om få anser att björken är kungen i djungeln, så är den ständigt aktuell och inte minst inom skogsbruket där den är på frammarsch.

 

Kommentera