Älgstam på vems villkor?

Krönika: Älgen har alltid varit ett viktigt vilt i Sverige, men har på senare tid blivit syndabocken för ökade skogsskador i landet. Åsikterna om vad som är en hållbar älgstam är därför väldigt skilda mellan jägare och skogsägare, därmed har också frågan om vad som just är en hållbar älgstam blivit infekterad.

Frågan om älgstamsstorlek, förmodligen ett av de mest laddade orden i skogs- och jaktkretsar, blir mer aktuell för varje år som går. Jag märker framför allt av detta i mina hemmatrakter i Tornedalen där närmast varje samtal med en jägare handlar om hur dåligt med älg det är nu och hur mycket älg det fanns förr. Oftast anses också skogsbolagen och skogsägarna vara de som har drivit på den avskjutning som har tagit älgstammen dit den är idag. Det är ett påstående som det såklart ligger en del sanning bakom, för en av de bästa metoderna för att minska betesskador i skogen har länge ansetts vara en lägre viltpopulation. Betesskador är ett enormt problem för skogsnäringen och orsakar årligen inkomstförluster på flera miljarder kronor, så det är inte för ingenting som skogsnäringen vill ha en låg viltstam av bland annat älg.

Skogsnäringens önskemål är inget som jägarna vill veta av, för ingen vill såklart jaga på marker med låg älgstam, men vad som just är en ”låg” älgstam är väldigt subjektivt. Vissa kan bedöma att det finns lite älg för att de inte skjutit något alls i år, medan andra tycker att det är dåligt med älg för att de inte skjutit något på första jaktdagen. En sak är dock säkert att ända sedan toppen kring år 1980 så har älgavskjutningen på nationell nivå minskat för vart år som går, därför borde upplevelsen att det finns mindre älg idag stämma. En faktor som ytterligare kan späda på upplevelsen av att det finns lite älg är att man historiskt har varit van vid en betydligt högre älgstam än vad vi har idag, men då kan man ju såklart ställa sig frågan om vi har för lite älg nu eller om vi helt enkelt hade för mycket älg förut?

För en skogsägare så orsakar älgen stora inkomstbortfall men öppnar också upp för en inkomst i form av jaktarrenden, som inte är en helt obetydlig inkomstkälla för skogsägare. Dessvärre är kostnaden för betesskador inget som kan kompenseras för genom jaktarrenden, då det hade krävts så höga arrendekostnader att ingen hade haft råd att jaga. Detta snuddar också vid en viktig aspekt, som tyvärr ofta glöms bort, nämligen att många jägare inte själva äger marken de jagar på utan är helt beroende av markägares tillåtelse för att ha någonstans att jaga. Trots detta anser många jägare att skogsägarna ska anpassa sig och tillåta mer betesskador till förmån för jägarnas önskan om en högre älgstam.

Allt i skogsbruket handlar dock inte om pengar, jag är själv jägare och vet om de rekreationsvärdena som jakten innebär och personligen hade jag kunnat acceptera mer älgskador på mina egna marker om det hade inneburit att marken kan ha en högre älgstam. Jag känner även till flertalet större markägare i mina hemtrakter som tänker på samma sätt och på eget initiativ tillåter en högre mängd älgskador för att hålla en högre älgstam. Viktigt här är dock att det är markägaren själv som tillåter detta, för i slutändan är det också markägaren som får stå för notan för ökade betesskador, inte jägarna. Annars kan såklart alla jägare stå för skogsbrukets kostnader för betesskador, för då kan jag garantera att inte någon markägare skulle gå in och påverka hur stor älgstammen ska vara i Sverige.

Lukas Svangärd
Jägmästarprogrammet, Umeå