Bristen på nyfikenhet dödar den skogliga debatten

Debatt: Det är början på oktober och höstdimman börjar sakta lägga sig tillrätta över de skånska slätterna. De första nyhetsvågorna kring riksdagsvalet har nu svept förbi, och oavsett vilket parti man röstade på kan vi alla vara ense om en sak; att det politiska landskapet är mer polariserat än någonsin. Och skogsdebatten är tyvärr inget undantag. Men behöver det verkligen vara så?

Liknelsen av den skogliga debatten som ett skyttegravskrig med miljöaktivister i det ena diket och skogsbrukare i det andra har nog gått få obemärkt förbi. Många anser att dikena nu är så pass djupt grävda att man omöjligen kan ta sig upp från sin sida och möta sina meningsmotståndare halvvägs, à la julfreden 1914. Jag är dock inte en av dem, för jag har från första parkett bevittnat att det faktiskt går att nå fram till de som tycker annorlunda än jag när det gäller skog. Men för att lyckas måste alla involverade våga vara mer nyfikna på varandra.

Som en person som till vardags arbetar med att omsätta den skogliga politiken i praktiken känner jag att jag vågar påstå att absolut ingen vet allt och att det är omöjligt för en enskild person att se och förstå alla skogliga perspektiv. Därmed finns det en oerhörd styrka i mångfald om man vet att värna den rätt. Att vara en heterogen grupp med spridning både i utbildning, erfarenhet och värderingar låter kanske som en organisatorisk mardröm men det är en förutsättning för att på bästa sätt kunna ringa in sanningen om skogens tillstånd och framtida betydelse för mänskligheten.

Vissa kanske nu rynkar ögonbrynen och anser att vi skogsmänniskor redan bör veta detta, men jag tror att mycket av ammunitionen i skyttegravskriget kommer från en frustration av att inte förstå. Och jag vet att det finns en vilja att förstå. Till exempel har jag under sommaren varit med i en vandringsteater som förklarat skogliga fakta för en urban publik på ett nytt sätt. I och med att vi fick möta publiken i skogen på den kunskapsnivån de var kunde vi locka dem till att bredda sin förståelse för varför exempelvis bokarna växer som de gör och varför tallen är mer brandtålig än gran. Publiken uppmuntrades även att ta en extra titt nästa gång de rörde sig i skog och mark, och nog gick där många och letade mossor och grönt på vägen hem. Det gick med andra ord ganska snabbt att omvända dessa människor från ignorans till medvetenhet när vi nyfiket lärt oss deras språk, och de nyfiket lyssnat på vad vi hade att berätta.

Tänk om vi i skogssektorn, på samma sätt som besökarna ovan, skulle våga erkänna vår okunnighet i de ämnen som ligger långt ifrån vår vardag, och vara nyfikna på de som vet mer? Tänk om aktivisten och skogsägaren vågade lära av varandra? Om fågelskådaren och virkesköparen kunde samtala om skogens värden över en kopp kaffe? Hur mycket snabbare hade vi inte löst problemen som uppkommer i förvaltningen av de svenska skogarna?

Vi lever i en tidsperiod i mänsklighetens historia där skogsfrågan är viktigare än någonsin, och jag kan inte undgå att tänka; 

”Har vi verkligen råd att slå dövörat till?”

Hanna Bernö
Jägmästare
Arbetar till vardags som skogskonsulent på Skogsstyrelsen