Hade alla kunnat skog hade vi inte haft en debatt

Krönika: Kritik är vardagsmat för svenskt skogsbruk, detta trots att vi inte gör något ohållbart i vårt skogsbruk. Vi gör det som fungerar för våra skogar men hänvisas likväl till ”bättre metoder” som fungerar i andra länder. På något sätt anses skogen vara en homogen biotop som ser lika ut överallt och om det är utgångsläget för skogsdebatten, ja då förstår jag verkligen att vi har en debatt.

Sveriges metoder för skogsbruk är något som gång på gång ifrågasätt både inom landet och internationellt. Ibland är kritiken befogad, men allt för ofta läser jag den och ställer mig frågande till författarnas kunskap eller kanske framförallt deras insyn i svensk skogsindustri. För mig och de flesta andra i skogssverige är det en självklarhet att vi med nuvarande skogsindustri inte helt kan övergå till hyggesfria metoder, fasa ut kalhyggesbruket eller sluta markbereda. Vi är troligen också ganska ense om att skogsbruket som bedrivs i Tyskland fungerar jättebra där nere, men att nyttja samma metoder i Norrbotten skulle vara ren idioti. 

Varför tycker vi då så? Det är en fråga som många utanför skogsbranschen skulle ställa sig och det är just detta som är problemet för det svenska skogsbruket idag. Det finns en alldeles för låg allmän kunskap om varför skogsbruket gör vissa typer av åtgärder. Därför blir det också så otroligt slagkraftigt när miljöorganisationer använder bilder på nymarkberedda kalhyggen i sin marknadsföring över hur Sverige ”förstör” sina skogar. Jag kan definitivt hålla med om att dessa hyggen inte alltid är en fröjd för ögat och kan framstå som onödiga, något de däremot sällan är. Det finns alltid en anledning till att valet föll på att just ta upp kalhyggen framför andra metoder, och nej det är inte bara för att vi skogsmänniskor gillar att ”förstöra skogar”.

Svenska skogar är som tur är inte en enda stor homogen planterad granskog, därmed finns det stora möjligheter och behov att använda sig av olika skogsbruksmetoder på olika platser. Hyggesfria metoder är fördelaktiga på en del ställen och på vissa är trakthyggesbruket nödvändigt, en del marker kan planteras utan markberedning medan det på andra ställen är ett måste för att uppnå en lyckad föryngring. Att skillnaderna i skogsbrukets förutsättningar är stora inom ett nästan 160 mil långt land borde vara en självklarhet för de flesta, men tyvärr är det långt ifrån så idag. 

Att den allmänna kunskapen om skogen och kanske framförallt skogsbrukets metoder är så låg tror jag har en betydande del i att skogsdebatten idag är så uppmärksammad. Hade det funnits en allmän förståelse över varför svenskt skogsbruk fungerar och ser ut som det gör är jag övertygad om att vi inte haft en debatt om skogen på den skalan vi har idag. Såklart hade vissa saker ändå debatterats och det är bra, men det hade definitivt inte funnits en debatt om att förbjuda metoder som på många håll är nödvändiga för att få upp ny skog.

Här ligger ett stort ansvar på skogsnäringen som verkligen måste fortsätta jobba vidare med att öka den allmänna kunskapen om skogen, det är ett måste för att vi i framtiden ska kunna bibehålla en vettig skogspolitik. För när en stor del av befolkningen än idag har svårt att förstå varför Sveriges skogar överhuvudtaget ska brukas, blir det smärtsamt tydligt att skogsnäringen har en lång väg att gå innan debatten om skogen är över.

Lukas Svangärd
Jägmästarprogrammet, Umeå