En enad skogsbrukarkår måste stå upp för rätten att bruka skogen

Det händer allt oftare att jag läser kritiska inlägg om hur olika aktörer sköter skog och bedriver skogsbruk, och analyser kring det svenska skogstillståndet utifrån bilresor längs landets motorvägar mellan syd och nord. Men nu är det definitivt inte läge att skapa intern osämja kring vem som sköter skogen bäst. Utan nu handlar det snarare om vi kommer få bruka skogen, inte om hur.

 

Regeringens nyligen presenterade budgetproposition med både miljon- och miljardsatsningar på skydd av natur, värnande av biologisk mångfald och större möjligheter att lösa ut skogsägare är bara en i raden av satsningar för att ta skogsmark ur produktion.

Detta i ett land där det enligt 2019 års statistik från SCB fanns närmare en halv miljon hektar skyddad skogsmark enbart i hänsynsytor lämnade vid avverkning. En areal i samma storleksklass som svenska kyrkans skogsinnehav på 466 000 hektar, där det inför kyrkovalet höjts röster för ett totalt avverkningsstopp, eller som det bälte av fjällnära skog som man inom ramen för Skogsutredningen vill ta ur produktion.

Vad skulle det innebära om till exempel dessa närmare en miljon hektar skogsmark skulle tas ur produktion? På kort sikt skulle kanske kollagret öka. I många fall rör det sig dock om gammal skog och yngre gallringsskogar som skulle inleda en kraftig självgallring. Därför skulle antagligen klimatnyttan ändå bli marginell i förhållande till den stora ekonomiska förlusten som det skulle innebära för skogsägarna. Den negativa effekten på klimatarbetet när råvara för fossilfria produkter tas ur kretsloppet måste i sådana fall ersättas med andra sämre alternativ.

Något som ofta lyfts fram är turism, så också i budgetpropositionen med förslag om ytterligare 50 miljoner kronor som ska ge nytt liv åt skogsbygderna. Här läste jag en passande ledare från Expressens Patrik Kronqvist med rubriken ”Alla kan inte föreläsa om sparris”. Detsamma gäller skogen. Hur många höghöjdsbanor, mountainbikeleder, små kuriosa stugor med panoramavy, viltsafaris, kulning och liknande turistattraktioner finns det utrymme för? Visst är det en nisch med möjligheter att växa men alla kan inte och ska inte behöva tvingas bli turismföretagare för att rättfärdiga sitt skogsägande.

Hur känslig besöksnäringen är och hur ett ökat tryck från den samma påverkar naturen har vi dessutom facit på till följd av pandemin. Tusentals svenskar har vallfärdat till den svenska naturen. Något som haft många positiva effekter för landsbygden men också negativa i form av slitage, nedskräpning och hög belastning som i vissa fall lett till att besöksmål och leder behövt spärras av. Men att avverka fjällnära skog för att bygga stugområden och hotell kanske är okej?

Den kortsiktighet som präglar både debatten och politiken, och som ligger till grund för den oro som sprids kring framtida möjligheter att bruka sin skog är mycket problematisk. För den skog som man nu vill ta ur produktion har växt upp och blivit gammal helt bortsett från klimatångest, Parisavtal och domedagsprofetior i ett väletablerat svenskt skogsbruk med tydliga produktions- och miljömål.

Nu gäller det att inte gräva interna ”skyttegravar” och fastna i diskussioner kring om bolagen eller privata skogsägare sköter skogen bäst. Det finns både bra och dåliga exempel på båda sidor och båda parter kan lära av varandra. Det som krävs är en enad svensk skogsbrukarkår som står upp för rätten att bruka skogen inte bara fram till 2030 eller 2050, utan för många omloppstider framöver. Annars har vi verkligen en kris för klimatet.

Björn Schubert
Björn Schubert
Tel: 070-781 89 57
E-post: bjorn@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades torsdag den 30 september 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste