En rättsosäker avslutning på skogsåret

Samtidigt som en världsomspännande pandemi och rekordstora barkborreangrepp gjort 2020 till ett minst sagt utmanande år för svenskt skogsbruk, så har nu också rättssäkerheten ställts på sin spets. Här finns mycket kvar att göra. 

 

Medan vintern lyser med sin frånvaro i stora delar av landet så drog Skogsutredningen, vars betänkande överlämnades till regeringen i slutet av november, in som en rejäl kallfront över de förhoppningar om ökad rättssäkerhet och stärkt äganderätt som fanns inom skogsnäringen. 

Kritiken haglade från både skogsbruks- och naturskyddshåll och visade med all önskvärd tydlighet hur stor polariseringen fortsatt är i skogsdebatten. Medan naturskyddsorganisationerna aldrig blir mätta på att vilja begränsa andras markanvändning, kämpar skogsbruket med att upprätthålla en positiv bild av svenskt skogsbruk bland en allt större del av befolkningen som helt saknar anknytning till landsbygden och skogen. 

Över den ljusglimt i form av ett avgörande i domen kring ersättning för nekande av avverkning i fjällnära skog som kom tidigare i år kastas nu en skugga, när Skogsutredningen föreslår att 600 000 hektar fjällnära skog ska tas ur brukande, samtidigt som efterfrågan på skogsråvara ökar.  

Under hösten har det framkommit ett flertal exempel på rättsosäkerhet inom skogen: Saknaden av lagligt stöd för den nationella nyckelbiotopsinventeringen som renderade i en KU-anmälan av miljöminister Isabella Lövin (MP), Skogsstyrelsens föreskrift kring samrådsplikt för samtliga skogsbruksåtgärder inom ett område med mycket stor betydelse för flora och fauna som saknar lagligt stöd, äganderätten som största orosmolnet i Skogsbarometern och nu senast den segdragna rätts- och myndighetshanteringen av det så kallade lavskrikeärendet i Hälsingland. Där den drabbade skogsägaren fyra år efter att Skogsstyrelsen nekat avverkning fortfarande står utan ersättning. Som grädde på moset ligger ärendet dessutom åter på myndighetens bord. 

Skogsstyrelsens Generaldirektör Herman Sundqvists standardsvar brukar vara att man från myndighetens sida endast följer rådande lagstiftning och inte själva ansvarar för beslut, men det är just den här ansvarsflykten från både myndigheter och rättsliga instanser som är en stor bidragande orsak till rättsosäkerheten för skogsbrukare. 

När Skogsutredningen nu föreslår att nyckelbiotopsinventeringen ska slopas är det ett välkommet beslut. Att sedan ersätta det med ett kunskapskrav för skogsbrukare är inte lika bra, då även det riskerar att skapa rättsosäkerhet när så mycket ansvar ligger på den enskilde skogsägaren.

Att man nu erbjuder skogsägare den ultimata formen av frihet under ansvar, är en utmaning. Men att lägga så stort ansvar på enskilda skogsägare är orimligt. Det måste finnas tydliga lagliga ramar att förhålla sig till, rättssäkra ramar. 

Däremot tror jag på kunskap som ett viktigt verktyg för att stärka skogsägarnas rättigheter. Kunskap att bemöta felaktiga eller missvisande information om svenskt skogsbruk och som en stark grund att stå på för att fler ska våga debattera skogsägarfrågor och lyfta de till politisk nivå. En politik som på allvar verkar förstå skogens betydelse för en hållbar framtid, och som genom förslaget om en utförsäljning av produktiv skogsmark från Sveaskog kan bidra till en större och starkare skogsägarkår.

Björn Schubert
Redaktör

 

Artikeln publicerades onsdag den 23 december 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste