Hänger regelverken med?

Det frågar jag mig efter sommarens rubriker i lokaltidningarna och otaliga inlägg i sociala medier om bärplockarläger fyllda till bredden med skräp och skrotbilar och om en våg av stölder. 

 


Även om jag varit verksam inom en annan bransch under en tid så har jag försökt att hålla mig uppdaterad om vad som händer och sker i skogen. Det har inte varit svårt att undgå ett problem som inte är av så stor betydelse för skogsbruket i stort, som granbarkborren eller liknande, men som drabbar enskilda skogsägare orimligt hårt.

Det jag syftar på är de bärplockare som först inte skulle få komma in i landet på grund av corona, men som sedan kom ändå. Jag tänker inte gå in på frågan om att dra alla över en kam då jag är väl medveten om att det finns en stor majoritet som sköter sig exemplariskt, men man kan heller inte blunda för den växande andel som inte gör det. 

Den svenska, mycket unika allemansrätten med anor från 1940-talet skrevs in i svensk grundlag 1994. Det är ingen lag i sig, men likväl ett rättesnöre med 26 år på nacken som jag menar håller på att tänjas till vad som kan bli en bristningsgräns. 

På den tiden räknade man knappast med att människor, helt utan intresse för djur och natur utan av kommersiella skäl skulle inta de svenska skogarna för att förse en växande industri med råvara. Även om det på senare år blivit lite mer trendigt att plocka bär och svamp för hushållsbehov är denna tradition på väg att försvinna allt eftersom äldre generationer försvinner, så den kommersiella bärplockningen, får man anta, är här för att stanna. 

Växande klyftor i Östeuropa har gjort människor där mer desperata, och i sommar har jag med egna ögon sett resultaten av bärplockares framfart i skogarna med uppbrutna bommar och nedskräpning eftersom Gävleborgs län, där jag bor, är ett av de hårdast drabbade länen när det gäller denna verksamhet. 

Jag tror inte att man varken på 1940- eller 1990-talet såg framför sig stora tältläger med tiotals plundrade skrotbilar i olika stadium av nedbrytning, stölder, skadegörelse, nedskräpning i en skala som närmast kan betraktas som miljöbrott och människor som räds för att gå ut i skog och mark när man tänkte på allemansrätten. 

Det är här jag menar att regelverken inte har hängt med i tiden. Det finns i dag både för få och för ineffektiva verktyg för att avhysa och lagföra utländska medborgare som ägnar sig åt ovan nämnda aktiviteter i samband med eller under täckmantel av bärplockning.

I slutändan är det de enskilda skogsägarna som får stå med hundhuvudet, och i värsta fall en saftig räkning för något de har väldigt liten makt att påverka. Så får det inte gå till. 

Björn Schubert
Redaktör

Artikeln publicerades torsdag den 29 oktober 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste