KRÖNIKA: Vem är välkommen i skogen?

KRÖNIKA: Om vi vill att alla ska känna sig välkomna i skogsbranschen behöver vi fundera över hur vi diskuterar med någon som tänker annorlunda. Håller vi verkligen siktet på sakfrågan eller låter vi det glida över på person, undrar Brita Asplund i sin sista krönika.

Oftast är det bemötandet från andra människor som avgör hur välkomna vi känner oss i en miljö. Åtminstone på mina breddgrader brukar skogsmiljö inte bjuda på särskilt många mänskliga möten. Skogen i sig möter alla lika. Hur vi trivs till skogs kan förstås variera, men avgörs mest av vilka vi själva är.

Hör man till dem som trivs i skogsmiljö är oddsen nog större att lockas av en skoglig yrkesbana. Gillar jag skog så gillar jag säkert att jobba med skog, kanske många tänker.

Hur härligt det än kan upplevas att kliva in i en skog så kan det vara något helt annat att kliva in på en skoglig utbildning eller arbetsplats. Där avgörs trivseln desto mer av mänskliga möten.

Att kvinnor inte alltid trivs på skogliga utbildningar och arbetsplatser är tydligt. Ibland bottnar säkert det dåliga bemötandet helt i synen på kvinnor. Samtidigt visar nu forskning från SLU att det behöver grävas djupare än så för att komma tillrätta med problemen. I en studie om jägmästarprogrammet framkommer nämligen att problem med sexism på utbildningen kan kopplas till polarisering mellan olika syn på exempelvis skogsbruk. Traditionellt har synen varit mer likriktad än idag. En ökad mångfald av åsikter och värderingar är förstås inget problem i sig, tvärtom. Problemen uppstår när någon inte klarar att bemöta meningsmotståndare respektfullt och sakligt, men är desto duktigare på personangrepp. Om meningsmotståndaren råkar vara kvinna kan det att användas som angreppspunkt.

Mig skulle det inte förvåna om trenden går igen i många skogliga sammanhang. Det är i alla fall min erfarenhet att det går fint att vara stöpt i en kvinnlig kroppsform, bara man inte är stöpt i ”fel” åsiktsform. Är man det kan klimatet snabbt bli ogästvänligt. 

Brita Asplund, krönikör hos SKogsaktuellt.
Foto: Pierre Kjellin

Jag tror därför att om skogsbranschen någonsin ska kunna bli en bransch där alla känner sig välkomna så räcker det inte med genuskurser och jämställdhetsövningar. Vi behöver inte bara bli mer medvetna om hur vi bemöter personer av motsatt kön, utan också hur vi bemöter personer som har motsatt åsikt. Vi behöver fundera över hur vi diskuterar med någon som tänker annorlunda. Håller vi verkligen siktet på sakfrågan eller låter vi det glida över på person? Varför gör vi i så fall det?

Ofta kan svaret vara obekvämt, som att vi helt enkelt saknar hållbara argument för vår egen uppfattning. Kanske har vi anammat någon annans ståndpunkt och medföljande argument rakt av, utan att kritiskt granska deras flytförmåga. Lätt hänt i en kultur där det är viktigare att tänka ”rätt” än fritt och den ”rätta” åsiktsformen fungerar som inträdesbiljett till gemenskapen.

I den kulturen kan det nog vara lite si och så med motivationen till förändring, men det kan snabbt ändras. Beteenden brukar inte fortgå om de inte accepteras av omgivningen. Precis som man nuförtiden markerar mot att det trycks kalendrar med halvnakna kvinnor under skogliga företagslogotyper så behöver det markeras när oliktänkande utsätts för personangrepp och andra otrevligheter.

Det är inte heller bara en fråga om omtanke om de utsatta. Om personer som vågar ifrågasätta och utmana etablerade uppfattningar flyr skogsbranschen blir det fattigt på nya idéer. Värt att påminna sig om är att kritik inte skapar problem utan belyser problem som redan existerar.

Kan vi inte se problemen ordentligt kan vi inte heller lösa dem. I värsta fall saknar kritiken saklig grund, men då finns inga skäl att bemöta den med annat än sakliga argument. Det blir trevligast så och biter dessutom bäst.

Brita Asplund

 

Artikeln publicerades torsdag den 03 september 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste