LEDARE: Myten om skogsbranschen som jobbskapare

LEDARE: Skogsbranschens rykte som jobbskapare och livgivare åt Sveriges landsbygd börjar bli alltmera skamfilat - något bland annat nedläggningen av Östavallssågen och skogsvårdssektorn är tydliga exempel på.

Beskrivningen av skogsbranschen som jobbskapare på Sveriges landsbygd stämmer tyvärr allt sämre. Detta blev extra tydligt i två olika händelseutvecklingar i sommar:

1. Stora delar av skogsvårdssektorn larmade om att man hotades av stor arbetskraftsbrist på grund av de stängda gränserna.

2. Nybildade skogsägarföreningen Norra Skog håller fast vid att lägga ned sågverket i Östavall utanför Ånge samtidigt som man tänker sälja sågverksutrustningen med förbehållet att den inte används i området. Som en av orsakerna till nedläggningen anges "brist på virke" i sågens närområde - ett påstående som inte är sant.

Här är jobben som branschen även i somras till stor del lyckades undvika att ge till arbetslösa svenskar: 

Skogsplantering: Gästarbetarna, som allt oftare kommer från länder utanför EU, kräver betydligt lägre lön, jobbar hårdare, är inte fackanslutna och ställer mycket få krav. Rekryteringen av gästarbetare för skogsvård är inget resultat av att svenskar slutade vilja ha jobben, utan en utveckling som delvis tog fart när Sverige gick med i EU och rekryteringen av utländsk arbetskraft blev enklare.

Ungskogsröjning: Det finns fortfarande en hel del skogsvårdsföretag som jobbar med anställda svenskar. Men i likhet med skogsplanteringen så är lönenivåerna och arbetsvillkoren effektiva hinder för att fler svenskar ens ska kunna ta ett jobb som röjare eller planterare.  

Skogsaktuellt har i en serie nätartiklar under vintern och våren skildrat tillvaron för mindre skogsvårdsföretag som är verksamma i Sverige och pratat med ännu fler (som inte ens vågat medverka i tidningen anonymt). Samtliga skildrar en verklighet med kunder som konsekvent pressar priserna och ger uppdragen till dem som säljer sig billigast. 

Skogsvårdssektorns låglönestrategi utarmar inte bara landsbygden på arbetstillfällen i skogen, den utgör också ett hinder mot både kvalitetsförbättring av skogsplanteringarna och röjningarna och mot en välbehövlig teknikutveckling. 

Teknikutvecklingen inom skogsvården är så gott som obefintlig. Forskning och utveckling kring andra föryngringsalternativ än plantering (sådd, självföryngring, grönrisplantering) är skandalöst liten. Sedan Husqvarna lanserade 65R – världens första vibrationsdämpade klingröjsåg – har det inte hänt mycket inom skogsvårdsteknik, med ett undantag: 

För över tio år sedan lanserade Husqvarna en kedjedriven röjsåg som med sin motor som bärs på ryggen är betydligt mera ergonomisk och gör arbetet lättare. Tekniken har i tester i Södras regi även visat sig sänka kostnaderna vid brunns- och skärmröjning. Ändå röjs fortfarande i stort sett all ungskog i Sverige med traditionell klingröjsåg. Skogsvården behöver utvecklas och förbättras. De enda som ser ut att kunna tvinga fram detta är slutkunderna: Ni skogsägare, som antingen kan ställa större krav på de aktörer som utför jobbet i fält, eller själva ta över (och utveckla eller förändra) jobbet. 

Pierre Kjellin