Varför ska vi värna jordens skogar och det som finns i dem?

Debatt. För vår egen skull, förstås. Av ren självbevarelsedrift. Både vi som lever nu och våra framtida ättlingar kommer att vilja ha virke och ren luft, men också arbetstill­fällen, rekreationsområden, jaktmarker och mycket annat. Och vem vet – långt inne i någon regnskog kanske en ännu oupptäckt växt ruvar på lösningen till cancerns gåta?
Vi måste naturligtvis vara beredda på att framtida generationers behov kan vara rätt annorlunda än våra egna. De ekskogar som en gång planterades för att säkerställa att flottan hade virke till krigsfartyg behövdes inte för detta ändamål när produkten väl var leveransklar. Jämfört med många andra saker i vårt samhälle har skogen ett långt tidsperspektiv.

Man kan dock fråga sig om det finns några andra skäl att värna skogen än rent egen­nyttiga för oss människor. Finns det överhuvudtaget något i naturen som vi bör skydda även om vi människor inte har någon nytta av det alls?

Många verkar i alla fall tycka det.  Låt oss för det första inte glömma bort att det finns andra varelser än människan som förmår att känna smärta, lidande eller välbefinnande – många djur hör dit. Deras väl och ve bör också räknas åtminstone i någon mån. Och tänk dig att ett antal djur- och växtarter som saknar nytta för människan plötsligt försvann. Vore inte världen då en fattigare plats?

Men hur skyddar man det som inte är uppenbart användbart eller nyttigt? Ett sätt att åstadkomma detta är att vi börjar betrakta företeelser i naturen - älvar, träd, våtmarker eller något annat - som personer med vissa lagliga rättigheter.

Idén är inte så tokig som den låter, och den är inte heller ny. I en berömd uppsats från 1972, ”Should trees have standing?”, argumenterade juristen Christopher Stone för just detta. Och redan idag betraktar vi till exempel företag och föreningar som personer i juridisk mening.

Några saker bör man komma ihåg. Lagliga rättigheter är något annat än moraliska rättigheter. Och en juridisk person är något annat än en person i vardaglig mening – älvar och träd har, så att säga, andra intressen än vad personer av mänskligt slag har. Idén innebär alltså inte att älvar, träd eller något annat har samma eller lika rättigheter som människor. Det betyder inte heller att deras intressen väger lika tungt som människors. Man måste alltså inte avstå från att bedriva jord- eller skogsbruk.  Men greppet är intressant, och det kanske kan fungera för att på ett effektivt sätt skydda känsliga områden som inte är uppenbart användbara.

Idén börjar så smått få fäste. För ett par år sedan meddelades att en flod i Nya Zeeland skulle få status som juridisk person. Liknande regler lär också ha införts i Equador.

En flod kan av naturliga skäl inte själv föra rättslig talan, utan det måste någon annan göra för dess räkning. I det nyzeeländska fallet utses två ”gode män” för floden i fråga – en representant för den nyzeeländska staten, och en representant för ursprungsbefolkningen kring floden.

Det finns naturligtvis avsevärda problem med ett sådant förslag. Man måste komma fram till vad som ska ges personstatus och på vilka grunder. Och inte minst kommer det att bli svårt att komma fram till vem eller vilka som ska företräda de ”personer” som inte själva kan. Sådana problem är svåra men inte olösliga. Juridiken och politiken har ju lyckats komma fram till vem som är bemyndigad att föra ett aktiebolags talan, till exempel – och aktiebolag kan inte heller tala.

Kanske är det dags att pröva idén även i Sverige?

Per Sandin
Associate Professor
Senior Lecturer in Bioethics and Environmental Ethics
Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala