Naturskyddsföreningens nya föråldringslag

LEDARE. Nyligen redogjorde Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) för hur de vill utforma en ny skogspolitik. Jag har valt att plocka ut ett av deras förslag. De vill nämligen lagstifta fram att minst 20 procent av en skogsbrukares produktionsskog ska vara äldre än 140 år.

Rickard Axdorff

Gården jag brukar ligger norr om Örebro. Totalt är det 194 hektar produktiv skogsmark. Volymfördelningen per trädslag är 43 procent tall, 36 procent gran och 21 procent löv. Virkesförrådet är 154 m3sk per hektar och skogens åldersfördelning är relativt jämn. Jag anser mig ta stort ansvar för miljön med hög lövandel och certifiering enligt både FSC och PEFC.

Med hjälp av min skogsbruksplan och min Sydvedare skred jag till verket. Enligt SNFs propå får inte tidigare skyddad areal ingå och det får bara vara produktionsskog som ska föråldras. När vi plockat bort dessa arealer återstår 179 hektar. Av dessa föreslås att 20 procent, vilket motsvarar 36 hektar, ska sparas. Kvar har vi således 143 hektar produktionsskog.

För att finna de 36 hektaren fick jag sortera ur alla bestånd som var äldre än 75 år. Den stora dramatiken som infinner sig här handlar om virkesförrådet. På de 36 hektaren som ska föråldras återfinns nämligen 45 procent av gårdens totala virkesförråd! Redan nu anar man kraften i förslaget. När jag sen granskade den ”nya skogsfastigheten” fann jag att medelåldern sjunkit till 44 år och virkesförrådet till 115 m3sk per hektar. Det blir ingen plantering och bra gallring de närmsta 15 åren.

Vad betyder detta då krasst ekonomiskt? Tidigare avkastade skogsbruket i snitt cirka 1 200 kronor netto per hektar och år utslaget på 179 hektar. Det gör 215 000 kronor netto om året. Min ”nya fastighet” kommer istället att avkasta 400 kronor per hektar och år utslaget på 143 hektar. Det gör 60 000 kronor netto årligen eller en intäktsminskning om 70 procent!

I sitt förslag till lagändring skriver SNF glädjande nog att ägandet ska respekteras, motsatsen hade varit en kioskvältare.  Respekterar man rätten att äga förutsätter jag att intrång därvidlag kompenseras fullt ut. Ingen organisation kan väl vara så hjärtlös att de kräver att det gemensamma miljöansvaret ska betalas av enskilda?

Som ersättningsmodell kan man för enkelhetens skull tänka sig en typ av Naturvårdsavtal, en hyra där skogsbrukare ersätts för det årliga intäktstappet, i mitt fall handlar det om 155 000 kronor per år. En annan gångbar ersättningsmodell är Biotopskydd, det är i praktiken en försäljning utan ägarbyte. Eftersom den föråldrade skogen när den uppnått 140 år vid en naturvårdsbedömning kommer att klassa som nyckelbiotop, varpå praktiskt skogsbruk inte längre är möjlig, bad jag LRF Konsult beräkna intrångsersättning enligt Biotopskyddsmodellen. De kom fram till en engångsersättning om 5 050 000 kr.

Hur SNF tänkt att finansieringen ska fungera återstår att se men om vi leker med tanken att förutsättningarna för mitt skogsbruk kan appliceras nationellt skulle det betyda cirka 20 miljarder kronor i årlig hyra eller en punktutgift om 380 miljarder kronor till landets skogsbrukare. Det kostar på att upphandla 45 procent av hela Sveriges skogsvolym. Jag ställer mig frågande till om medlemmarna i SNF eller deras riksdagsallierade i Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkligen ställer sig bakom ett förslag som kommer stressa svensk ekonomi så pass kraftigt. Jag tror dessutom inte på grundidén om att miljömålet levande skogar skulle infrias genom att exkludera brukarna och diktera nya dyra lagar.

Svaret på den inledande frågan blev dock enkel. Resultatet om lagen blir verklighet utan ersättning fullt ut innebär personlig konkurs och om intrånget ersätts fullt ut överväger jag alternativen.