Bevara inte enfalden i skogen

DEBATT. Jag slutar aldrig att förvåna mig över urbaniserade människors okunskap om naturen. Linné skrev: ”Naturen är en bok som man kan och bör läsa”. När jag ser insändarnas inställning till äganderätten, där de anser att våra skogar är ett gemensamt arv om vi skall förvalta, så förstår jag deras grundsyn om det kollektiva ägandet.

Det drag av tidlöshet som många människor tror sig se i vissa naturtillstånd är en synvilla, för man märker inte förändringarna från den ena dagen till den andra. Det är när man kommer tillbaka efter fyrtio år som man liksom Wilhelm Moberg  frågar sig: ”Vart har mitt barndoms landskap tagit vägen”.
Om man bortser från administrationens onödiga sysselsättning, så behövs inte Gröna skogsbruksplaner där varje fastighet skall ha ekologisk mångfald. Ser man det ur djurens och fåglarnas perspektiv och tar en gammaldags kyrksocken som objekt så finns den ekologiska mångfalden där i alla former. Den kommer naturligt på grund av skogsägarnas olika sätt att bruka eller missbruka skogen.

Gröna skogsbruksplaner
är ett kameralt intrång och ett förmyndarskap över den personliga friheten som ingen, varken hus- eller tomtägare skulle acceptera. Vi har ingen som kan hävda vår frihet. Vår före detta kamporganisation LRF har sin vanliga attityd: ”Sitt still i båten och reta inte konsumenterna”.
För att förstå bakgrunden till våra skogar i Västsverige måste jag berätta historien om den. När socknens skogar skiftades till enskilt ägande för cirka 200 år sedan var stora delar av landskapet ljungmarker eller områden med ”föga skog”. Efter laga skiftet i mitten av 1800-talet dimensionshöggs mycket skog till byggandet av utflyttade gårdar och klenskogen användes till milslånga gärdesgårdar i de nya gränserna när det samfällda betet upphörde.
Så sent som på 1940-talet fanns här områden med enbart ljung och enbuskar och där skogsbete förekom.

Idag går utbildade människor och letar efter rödlistade arter som de tror är kvarlevor från en svunnen forntid trots att en stor del är första eller i vissa fall den andra generationens skog.
Till exempel Pepparholmen består av steril jord mitt i sundet men trots det finns det efter tjugo år en överraskande stor biologisk mångfald. Naturen klarar sig utan ingripande av människan.
Hur många arter försvann med ljungmarken som funnits runt byarna och som varit kontinuerlig i flera tusen år eller mer? Hur många arter försvann när svedjebruket upphörde och hur många arter av sensommarens växter försvann när bonden började använda lien för att samla vinterfoder?
Vad hade hänt om dagens bevarandevänner utan personligt ansvar hade funnits då?

Mycket av den skog som huggits det sista halvseklet på de före detta ljungmarkerna har såtts eller planterats av barnarbetare (skolbarn). Det berättas att de gick två och två med den svenska flaggan i täten och de sjöng fosterländska sånger. Det var väl så nära maoism man kan komma. Dagens skolbarn kanske också skulle plantera skog om de i framtiden skall få pension.
Den förändring som tillväxtmatadorerna kallar utveckling är en anpassning till den verklighet vi tvingas leva i. Nettot i skogsbruket har minskat år efter år och det har mötts av större maskiner och sönderkörd skogsmark. Detta fördöms av bevarandevänner utan personligt ansvar och som försörjer sig på verbal verksamhet men ändå vill ha del av tillväxten. Vadå tillväxt? Jag får mina pengar från ett hål i väggen!

Jag har ett klart minne av skogsbruk i över 70 år, alltså det mesta av en skogs omloppstid. Det finns ett påstående mellan skogsägare, att en sanning varar i sju år i skogen sedan är det en ny, men det är förödande i en så långsiktig näring som skogsbruk. Där skulle i stället lyssnas mer på lokal erfarenhet, den så kallade tysta kunskapen som är präglad av ortens betingelser.
Nu finns det inte mycket kvar av den spontana skog som kom efter dimensionshuggningen. De skogar som planterats efter mitten av det gångna seklet är kulturskogar som är anlagda efter en gällande lag och den får en helt annan miljö. Naturen är inte något statiskt utan varje period i en skogs utveckling har sin miljö och det biologiska skeendet går inte att förhindra och det går inte att för alltid bevara gammalskog.

Har man sett de kustnära granarnas (till exempel Bollebygdsgranens) korta mjuka plymgrenar och deras sätt att växa tätt med böjliga stammar och sammanväxta rötter så förstår man att det är tusentals år av urval.
Granarna i Norrland har korta nedåthängande grenar anpassade till den miljö de växer i. Hängbjörken har också skapats genom urval och har fått vinddämpande hängen som tål stormar.
Det som skrämmer mej mest är när professorer och rådgivare utan personligt ansvar och endast kortsiktig kunskap leker med naturen och rekommenderar snabbväxande granar från inlandsklimat som har styva uppåtväxande grenar och som gallras hårt för att få billig råvara till en överutbyggd massaindustri.
Den gammelskog som finns idag har i stort sett varit ogallrad. Blir det sedan stormskador eller snöbrott är det klimatets fel.

Den sista skogsvårdslagen var gjord på politiska värderingar och inte efter skogsägarens åsikter. Han har i regel planhushållning och ett långsiktigt tänkande. Nu skall miljön och produktion vara jämspelta. Hur mäter man det och vem mäter det? Det betyder endast att man under miljöns täckmantel har uppluckrat äganderätten.
Finns det någon grupp med lagfaren äganderätt som fått tåla så mycket intrång och förmyndarskap som skogsägaren? Vem mer behöver till exempel begära tillstånd för att göra ett bankuttag (hyggesanmälan)?

Vid det gamla folkhemmets uppbyggnad fanns det en skrivning som borde användas även idag:
”Demokratin får inte vara ett redskap för majoriteten att skaffa sig fördelar på minoritetens bekostnad”.
Nu för tiden ser jag sällan eller aldrig någon i väglös skog. De går på grusade skogsvägar och stigarna mellan bostäderna i skogen har ersatts med telefon. Skall skogsovana människor plocka bär eller svamp så vill de se bilen hela tiden.

Om det går som det brukar, och det gör det säkert, så kommer det snart nya ”trendnissar” som har andra värderingar och som för att slippa arbeta kommer att fortsätta utnyttja kollektivet. Då kommer baggar och mossor att bli glömda och de områden som avsatts för evigt att glömmas bort.
Det finns avsatta naturvårdsområden i kulturbygder som vid nya inventeringen får bedömningen:
”Området under igenväxning”. När lönsamheten och den mänskliga handens vård försvinner så återtar naturen området, och naturen väntar inte.

Gunnar Gustafsson
Fristad


Skogsaktuellt
Tel: 019-760 94 10
E-post: redaktionen@skogsaktuellt.se

Artikeln publicerades lördag den 21 augusti 2010

Kommenterarer till artikeln

Niklas skrev 2010-08-29 12:39:37:

Många visa ord! Dags att skogsägarna återtar sina rättigheter i egen skog.

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste