”Rock bottom” eller skogsbranschens griskris?

Efter skogsägarnas gyllene 2025 har det kommit surt efter. Nedläggningar av sågverk och lönsamhetskris i massaindustrin. Det blev inte som vi ville utan mer likt ”den enes bröd, den andres död”. Situationen förvärras av de stigande energikostnaderna, minskat virkesutbud och en minst sagt tveksam byggkonjunktur.

LEDARE. Grisbranschen genomled en riktigt djup kris i början av 10-talet. Vi tappade massor av producenter och volym. Billig import ersatte våra så kallade mervärdesprodukter, som enligt kunderna var allt för dyra att producera.

Grisbranschen återfann lönsamheten efter ett enormt volymtapp men har inte lyckats ta tillbaka förlorade marknadsandelar.

För sågverken är detta stålbad kanske lika hårt. I Sverige möts inte skogsbranschen av ett importtryck liknande grisbranschen, men skogsbranschens lönsamhet kräver pigga exportmarknader.

Skogsbranschen har länge kämpat med kraftiga konjunktursvängningar. Dipparna är stålbad som både kan effektivisera och söndra. När någorlunda stabila förutsättningar finns är det lättare att ha framtidstro och våga satsa sig ur krisen.

För närvarande är världsläget allt annat än stabilt, vilket får både valutor, räntor och råvarupriser att svänga rejält. Fördelen för skogsbranschen är att virkesutbudet inte ser ut att öka i andra länder, snarare tvärtom. Dessutom har naturen sin gilla gång, träden växer vidare omedvetna om konjunkturens momentana form.

Vi kommer igenom detta stålbad också, men om världsläget och energikrisen förvärras behöver politikerna vara beredda med stödåtgärder, så att inte industrin ska ta allt för stor skada. Det vore väldigt illa för Sverige.