”Hex 2018” – om skogsbruket förr och nu

Omställningarna som skedde i skogsbruket i mitten av 1900-talet präglar skogsbruket än i dag och många ut­maningar är fortfarande de samma. Skillnaden märks framförallt på att biologisk mångfald fått en betydligt större betydelse. 

 

2016 avverkade Sveaskog ett av ”Wretlindbestånden” på knappt 13 hektar på det så kallade Näsbergsfältet. Virkesförrådet låg 65 skogskubikmeter över den genomsnittliga nivån för området, men att lämna naturhänsyn i ett så homogent bestånd är inte lätt. Vad kan vi lära oss av Wretlinds skötselmetoder och vad ska vi göra annorlunda i framtiden? Foto: Björn Schubert


”I Joel Wretlinds fotspår” var något av ett återkommande tema under Föreningen Skogens höst­exkursion 2018. Vem är då Joel Wretlind tänker kanske många? Han var Jägmästare och verksam som revirförvaltare på det dåvarande Domänverkets Malårevir i Västerbotten mellan 1920–1952. Joel hade flera kontro­versiella idéer om skogsskötsel som han förverkligade. Bland annat visade han att de ­kraftigt­ plockhuggna nord­svenska skogarna, även ­kallade ”gröna lögner” behövde föryngras genom kalhuggning. 

Av de kraftigt plockhuggna norrländska skogarna skapade jägmästaren Joel Wretlind, här personifierad av Professor emeritus vid SLU: Erik Valinger, täta, virkesrika bestånd. I dag får vi skörda frukterna av Joels arbete.  

Föryngring med fröträd

Wretlind jobbade mycket med hyggesbränning och föryngring med fröträd. Han ansåg att naturlig föryngring på frisk- och fuktig mark med ett tjockt råhumusskikt utan ­bränning var döfött. Dessutom praktiserade han intensiv ungskogsskötsel med så kallad ”toppning”, vilket innebär att man röjer bort förväxande tallar och på så sätt skapar ett jämnt krontak i planteringen. 

Denna metod var förbjuden på Domänverket på den tiden vilket höll på att kosta Joel jobbet, men under 1921–1931 slut­avverkade, brände och självföryngrade han drygt 3 000 hektar på Malå revir och Domänverkets ledning lät honom hållas då hans ­”försök” verkade fungera bra. 

I dag har många av Wretlinds bestånd ­blivit mogna för slutavverkning och på exkursionens ­första dag besöktes just ett sådant ”Wretlindhygge”, där exkursionens markvärd Sveaskog avverkat knappt 13 hektar. 

- Det jag tror att skogsdebatten skulle må bra av är om man i större utsträckning än hittills valde att skilja ut den mark som är tillgänglig för virkesproduktion ifrån den mark som är undantagen, eller där man tagit olika typer utav hänsyn som gör att virkestillväxten inte är tillgänglig för marknaden. Om man bara gjorde den enkla uppdelningen skulle diskussionen bli mycket enklare om hur mycket bioekonomin kan utvecklas och om det är rätt arealer som blivit hänsynsmark, säger Tomas Lundmark, Professor vid SLU.

Lät sig inspireras

Beståndet gallrades 1980 och 1994, däremellan gödslades det en gång. Utfallet vid avverkningen resulterade i en total avverkad volym på 2340 m3fub och en timmer­andel på 57 procent. Det innebär ett virkesförråd på 220 skogskubikmeter per hektar, genomsnittet för Malå kommun är cirka 155 skogskubikmeter per hektar. 

– Vid en exkursion år 1947 gjorde Joel klart med Domänverkets företrädare att hans arbetssätt var en gångbar metod. Han hade låtit sig inspireras av det han lärt sig om bränningsförsök under sin utbildning på ”skogis” och försökte anpassa dessa metoder till de egna förutsättningarna, säger Erik Valinger, ­professor emeritus på SLU. 

Joel hade inte många fröträd att jobba med utan fick förlita sig på insådd utifrån, dessutom brände han i medvind vilket man inte gör i dag.

– Modellen var att få en så tät föryngring som möjligt med ett mål på 3 200–4 400 plantor per hektar. När det var torrare mark användes inte bränning utan naturlig föryngring och sådd, ­berättar Erik. 

Alla följde efter

Ett problem med Joels framgångar i norr var att alla skogstjänstemän följde efter.

– Om han hittade en metod som fungerade bra här så skulle alla göra likadant, oavsett var i landet de befann sig, säger Erik och fortsätter: 

– Jag skulle vilja citera en professor på SLU vid namn Bengt Jonsson som sade ”om man lär sig en hel del om skog och hur man ska sköta skog så, varför ska man bara slå på en tangent på pianot när man har ett helt klaviatur”, det tycker jag att man kan ta med sig. 

De stora avverkningsytorna som växte fram under mitten av 1900-talet skapade också mycket kritik.

– Under resan från Joel Wretlind och fram till i dag tillsattes det en skogspolitisk kommitté för att se över den gällande skogspolitiken som var ganska detaljreglerad, vilket bland annat försvårade för Joel Wretlinds metoder att få genomslag, berättar Monika Stridsman på Föreningen Skogen och fortsätter: 

– Det man ifrån ­kommittén tydligt uttalade var att man ville ha en större förändring av den svenska skogen rent allmänt. Kritiken riktades inte så mycket mot trakthyggesbruket i sig utan mer mot storleken på hyggena. 

Frihet under ansvar

Med den nya skogsvårdslagen som infördes 1993 kom det så kallade ”frihet under ansvar” där skogsägarna fick mindre detaljreglering. Tanken var att det istället skulle vara diversiteten bland landets många skogsägare som skulle styra mångfalden. 

– Ur produktions- och upplevelsesynpunkt är dessa skogar väldigt bra, men det saknas delar och det är den biologiska mångfalden. Jag tänker ofta på hur vi hade upplevt de här skogarna om man redan på Joel Wretlinds tid och framförallt ifrån 1950-talet och framåt hade använt samma hyggeshänsyn som vi gör i dag med kantzoner och överståndare. Jag tror att debatten om skogsbruket som vi har i dag hade sett annorlunda ut. I det avseendet har vi 30–40 förlorade år från 1950 och framåt, säger Herman Sunqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen.  

Fokus på naturhänsyn

I dag är det betydligt större fokus på naturhänsyn och både skogsbolag och privata skogsägare jobbar med hyggeshänsyn och frivilliga avsättningar, bland annat genom Skogsstyrelsens gemensamma målbilder för god miljöhänsyn.

– På Wretlinds tid var det ett annat klimat och ett mer ekonomiskt inriktat skogsbruk. I dag börjar vi avsätta hänsynen redan i röjnings- och gallrings­fasen så att vi kan ha en bättre plan från början, säger Peter Bergman, naturvårdschef på Sveaskog och fortsätter:

– Då pratade man formella avsättningar när man pratade naturvård, inget annat dög. Nu har vi kommit lite längre och får lite mer gehör för frivilliga avsättningar och har även börjat prata hyggeshänsyn. I min värld är en god hyggeshänsyn väldigt viktig och det som kommer omdana det svenska skogslandskapet på sikt, inte avsättningar.   

Han menar också att man inom skogsbruket har en betydligt större kunskap i dag än vad man hade på Wretlinds tid. 

– Det är trots allt så att trakthyggesbruket i sin början ledde till en ekologisk utarmning av viktiga strukturer som gamla träd, lövträd och död ved. Det har vi nu snappat upp och börjat jobba med. Jag tycker inte vi ska tänka att vi är 70 år för sena, utan att vi har hållt på i 30 år. Det känns mycket bättre att tänka att vi ligger 30 år plus. Vi har investerat i det här och vi gör det tillsammans, säger Peter. 

Björn Schubert
bjorn.s@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades fredag den 02 november 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste