Politikerförakt

Att se ned på eller rent av förakta politiker är både orättvist och dumt. Däremot tycker jag att det är helt O.K. att tända blåslampan så att dess ägare får ändan ur vagnen “med språng” som en bister fanjunkare lärde mig att det hette när det skulle gå undan.

 

Ett projekt där blås­lampan må tändas är vår miljö, jag tänker då inte på det nästan rituella klagandet på skogsbruket. Hur man än vrider och vänder på saken har vi lyckats skapa en växande resurs som har en bonus som består av att den suger upp den skadliga koldioxiden. I alla andra sammanhang är det positivt att plantera träd men här är det ofta föremål för en inte alltid konstruktiv debatt.

Nej vad jag tänker på är Östersjön, den mår inte bra och sättet att ta itu med problemet inger farhågor för ett mycket större problem - klimatuppvärmningen. Tänk såhär:

Östersjön är inte omgiven av några U-länder direkt. Faktum är att några av världens mest utvecklade stater kantar Östersjön. Till exempel Sverige, Finland, Tyskland, Polen och Danmark. De baltiska staterna knegar på så gott de kan för att komma ikapp – och med framgång. Ryssland är väl ett kapitel för sig.

Trots att det inte direkt är bananrepubliker som omger Östersjön kan de olika länderna inte lösa problemet med att den kämpar med övergödning, utfiskning och andra problem. Det har gått så långt att vi skall vara återhållsamma med hur mycket Östersjöfisk vi äter. Vi har upphört att reagera på den årliga algblomningen då stora delar av havet förvandlas till en grön soppa. Vi rycker bekymrat på axlarna när vi ser bilder på de döda bottnarna m.m.

När jag var ung hjälpte jag till vid ett ålfiske, när vi ­vittjade bottengarnet fylldes lätt en roddbåt med slingrande svarta ålar. Nu är ålen om inte utrotningshotad, så näst intill.

Att komma till rätta med Östersjöns problem är fullt möjligt. Det är ingen svartkonst att bygga reningsverk, effektivt reglera fisket, se till att det gödande och förödande kvävet fångas upp, upprätta internationella avtal – och se till att de efterlevs o.s.v.

Ändå vill det inte riktigt ta sig. Det ena sammanträdet, forskningsprojektet, konventionen m.m. avlöser den andra. Ändå går det med snigelfart. Då tänker jag såhär: Om några rika länder inte kan rätta till ett problem som vi känner till lösningen på, hur skall vi kunna ta i ett mycket värre problem – den globala uppvärmningen. Vi har inte alltid kläm på hur problemet skall tacklas och det skall dessutom ­delvis tacklas av underutvecklade länder med små resurser där innevånarna har låg eller ingen utbildning.

En av de riktigt stora utsläpparna av växthusgaser, U.S.A., har en president som överhuvudtaget inte vill ta i problemet. Att förakta världens politiker är nog inte en lösning på problemet men jag tror nog inte att vi skall reservationslöst hylla dem heller. Fram med blåslampan!

Bo Lindevall
bo.lindevall@outlook.com

 

Artikeln publicerades torsdag den 01 november 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste