Älgstammen behöver komma i balans

Föreningen Skogens årliga höstexkursion hölls i år i Lycksele med Sveaskog som markvärd. Trots att viltbete är ett känsligt ämne var alla deltagare överens om att betesskadorna måste minska och att samverkan är viktig för att lyckas.

 

Den sönderbetade, självföryngrade skogen på bilden avverkades 1989, samma år som den högre ungskogen i bakgrunden planterades. Det visar tydligt på hur stort problemet med betesskador kan vara. Området där höstexkursionen ägde rum ingår i det så kallade mellersta älgskötselområdet som omfattar 1,3 miljoner hektar, från Lycksele och upp till norska gränsen. Problemen i området består bland annat av vandringsälgar och för låga avskjutningar, särskilt i fjällområden. För att uppnå balans skulle vinterstammen behöva minska från 7 000 till 4 000 älgar.  Foto: Björn Schubert


För att ge exkursionsdeltagarna en bild av hur allvarlig effekten av betesskador kan vara på tallskogen i området hade Sveaskog förberett en station i gränsen mellan två likåldriga tallbestånd där betets inverkan var väldigt tydlig.

– Vi kommer inte lösa frågan här i dag och man behöver inte tycka som alla andra, men genom att lyssna hoppas jag att ni alla kan försöka förstå hur frågan ser ut från olika håll, uppmanade moderatorn Monika Stridsman åhörarna.

Föredraget inleddes med en kortare presentation om den lokala älgstammen och älgförvaltningen.

– För att förstå situationen vi har i dag måste man se älgen ur ett historiskt perspektiv. Här i Västerbotten har älgen varit otroligt viktig under en lång tid och i dessa trakter finns hällmålningar på älgar som är 3 500 år gamla, då var älgen och renen en förutsättning för liv, säger Ronny Löfstrand, viltspecialist på Sveaskog och fortsätter:

– 1921 rapporterades 721 fällda älgar i hela landet. Det var inte förrän i samband med trakthyggesbruket under efterkrigstiden som älgstammen fick ett riktigt uppsving.

Från en avskjutning på omkring 100 älgar per år i Västerbotten under början av 1900-talet nåddes kulmen i början på 1980-talet då den hittills största avskjutningen noterades med 23 000 älgar.

– Ifjol låg avskjutningen här i Västerbotten på 13 000 älgar, det är alltså 200 gånger fler älgar än under 1920-talet, men det som ofta förbises när man pratar älgförvaltning och betesskador är att man bara fokuserar på älgen, säger Ronny.

En annan aspekt med betesskadorna är den försämrade virkeskvalitén som uppstå i de skadade träden. 

Virkesförrådet påverkar

Han menar att det inte är älgen ensam som dikterar mängden betesskador, utan även mängden ungskog, det vill säga fodertillgången.

– Därför är det intressant att se på utvecklingen av virkesförrådet för den hänger också ihop med hur utvecklingen av älgarnas vinterfoder ser ut. Det var inte förrän trakthyggesbrukets stora ungskogar kom som älgarna fick tillgång till en stor mängd vinterfoder.

Trots att älgstammen i området nästan halverats sedan toppnoteringarna på 1980-talet så har man fortfarande väldigt mycket betesskador och en starkt bidragande orsak till detta är enligt Ronny den minskade mängden foder.

– Det är inte allmänt känt att en älg i dag i genomsnitt har omkring 40 procent mindre areal att beta på jämfört med när det var som allra bäst att vara älg under mitten av 1980-talet, berättar Ronny.

Målet med älgförvaltningen i dag grundar sig på ett riksdagsbeslut från 2012 som anger att man ska åstadkomma en älgstam av hög kvalitet som är i balans med betesresursen.

– Vad innebär då det här med balans? Vi i skogsbruket har försökt att göra en tolkning och formulerat det som att det är ett tillstånd då vi kan föryngra tallmarker med tall och att det faktiskt blir godkända tallföryngringar. Det är en balans som vi faktiskt behöver åstadkomma, säger Ronny.

Tack vare forskning och inventering finns i dag omfattande faktaunderlag och en ökad kunskapsnivå både på skogsägar- och jägarsidan som ligger till grund för de beslut som tas kring älgförvaltning.

– I dag är vi tyvärr långt ifrån balans. I år har vi inventerat 87 av totalt 174 älgförvaltningsområden och endast ett låg på en acceptabel nivå vad gäller betesskador, säger Ronny.

Tack vare Handslaget som givit en bättre samverkan kan man lättare ta sig an en ökad avskjutning men det finns problem med en åldrande jägarkår och jägare som jagar för lite. Kritiska röster höjdes mot Sveaskog varför det kostar pengar att jaga om älgen är ett så stort problem och även alternativa skötselmetoder framhölls som en lösning.

Krävs bra dialog

För att uppnå en ökad avskjutning genom ökat jakttryck krävs en bra dialog mellan jägare och skogsägare, något som enligt båda parterna saknats tidigare. Genom det så kallade ”handslaget” 2016 så har samarbetet mellan skogsbruket och jägarförbundet stärkts.

Vad har handslaget inneburit för Sveaskogs arbete?

– Tidigare har debatten ägt rum i media i alldeles för hög utsträckning där man pratade om varandra istället för med varandra. Nu när vi satt oss ner och pratat med varandra har vi insett att vi är överens på många punkter vilket gör att vi kan fokusera mer på åtgärder än på själva debatten, säger Ronny.

Trots att det endast fanns en företrädare för jägarkåren med under exkursionen så fanns det desto fler jägare på plats.

– Jag tycker att det är spännande det här med älg och skog och dynamiken som finns. Det är trots allt så att en stor del av oss som jagar älg äger skog och tvärtom, så det borde finnas goda möjligheter att komma överens. Trots det finns det väldiga konflikter, säger Björn Sundgren, jaktvårdskonsulten på Jägarförbundet.

Handslaget en nödvändighet

Han upplever att handslaget är en nödvändighet.

– För många är jakt inte bara ett fritidsintresse utan en livsstil och om någon attackerar detta så väcker det motreaktioner och diskussioner som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle, säger Björn.

Det har funnits lokala samråd mellan jägare och skogsägare tidigare också, men genom det nya älgförvaltningssystemet med älgskötselområden fick många känslan av att tappa greppet.

– Det skapade irritation och debatten blev ganska het. Det här handslaget tycker jag är absolut nödvändigt för att komma framåt. Det är bara att konstatera att vi som brukar naturen på ett eller annat sätt, om det är skog, jord eller jakt, har mer att vinna på att jobba tillsammans och hitta de gemensamma problemen som vi har framför oss genom ”yttre fiender” som är emot brukande istället för att försvaga oss genom interna bråk, säger Björn.

Björn Schubert
bjorn.s@ja.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 10 oktober 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste