Bokrecension: Kerstin Ekmans senaste bok Gubbas hage

Bo Lindevall recenserar  Kerstin Ekmans senaste bok Gubbas hage. 

Gubbas hage av Kerstin Ekman, Albert Bonniers förlag. Pris ca: 279 kr.

 

Jag tillhör den generation där det ingick i allmänbildningen att ha ett visst hum om vad växter och träd hette. De vanligaste träden och de fyra sädesslagen skulle man kunna namnge. Därtill kom ett antal vilda växter. I klass sju till nio exkurerade vi under ledning av vår stränga biologilärarinna vår och höst. Dessutom skulle vi samla och pressa ett antal växter på sommarlovet.

När vi exkurerade fick flickorna gå i täten fröken i mitten och sedan pojkarna. Fröken Hedström visste inte bara en hel del om blommornas sexualliv, hon visste också en del om tonåringarnas. När jag läser Kerstin Ekmans (KE:s) bok "Gubbas hage" får den gamla skolfloran åka fram. Jag kan en hel del växter men KE:s kunskap är bra mycket större. Läsningen får en extra dimension om läsaren ser framför sig alla de örter hon skriver om. Mellan och på raderna syns KE:s kärlek till vår svenska flora. Det är inget menlöst pjollrande KE hänger sig åt. Gubbas Hage är en vass kritik av vår syn på landskapet.

Bakgrunden är en att KE sedan några år tillbaka lever på en skogsfastighet i Roslagen. Där finns en äng -Gubbas Hage. Med den som utgångspunkt skriver KE om olika örter som finns på ängen och i det omgivande landskapet. Inte bara örter förresten. Ängen besöks också av olika djur. Det märks att KE ser dem med jägarens öga. Hon njuter av att se dem men vet deras plats i näringskedjan.

Samhällskritiken i boken tar sin utgångspunkt i att vi inte ser och värderar olika blommor och örter. Ganska tanklöst får motorgräsklipparen hugga sönder allt det vackra, en äng är vildvuxen och okontrollerad medan en tuktad gräsmatta upplevs som vacker och vårdad.

Samma gäller alla andra motordrivna redskap som arbetar i vår natur. Vad jag kan irritera mig på är den nästan reflexmässiga kritiken av kalhyggen. Den känns lika spontan som när underbenet sparkar efter det att läkaren med sin gummiklubba knackat på knäet. Själv får jag ståpäls av att vi till stor del lever av en förnyelsebar råvara som det bara blir mer av.

Det skadar dock inte med KE:s krav på att vi skall se vilken natur vi har runt omkring oss. Nåja, jag har gått med skogsägare och tjänstemän i deras skogar. Nästan obligatoriskt är en yta, kalla det gärna ett privat naturreservat. Det kan vara gamla husgrunder, kolbottnar mogen skog med mossa på marken eller öppningar med örter i mångfald. Den som har sådana böjelser kommer att trivas med Gubbas Hage.

Nåja, boken ställer krav på att läsaren kan sin flora. Men den öppnar ett kulturellt korsdrag till hur vi ser på landskapet. Det är inte bara m3 sk.

 

Bo Lindevall
bo.lindevall@outlook.com

Artikeln publicerades onsdag den 13 juni 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste