"Fri utveckling i ett naturreservat är varken fri eller utvecklande"

I samtal med naturvårdspersoner och biologer den senaste tiden har jag stött på många personer som ivrar för något som kallas ”fri utveckling” för skogsområden med skyddsstatus. Eftersom jag själv är biolog och funderat en del på hur skog ska kunna brukas och samtidigt behålla biologiska, sociala och kommersiella värden känner jag en viss skepsis mot detta begrepp.


För det första tror jag inte på idén att naturen skulle klara sig bättre utan människan. Det är visserligen sant att mänskliga aktiviteter påverkar områden och förändrar naturen på drastiskt vis, men samtidigt gör vi mycket som också bidrar till den biologiska mångfalden. Vi sprider växter, djur och frön över planeten. Vi har ju kultiverat jorden för att göra den beboelig, bokstavligen. Syftet är att vi ska kunna leva här. Det är och förblir ett vetenskapligt faktum att vi inte kan veta hur jorden skulle se ut om inte människan fanns. I det paradigm som just nu råder har människan rollen som destruktiv och ond art. Vi förstör planeten! Men… det är ju bara halva sanningen. Att lämna naturen åt sig själv leder inte nödvändigtvis till ökad biologisk mångfald, varken på kort eller lång sikt. Snarare tvärtom. Jag anser att ett naturreservat som ska fungera på det sättet behöver vara lika stort som halva Sverige.


Visserligen vill nätverket Skydda skogen att vi inte ska idka skogsbruk alls norr om Dalälven, men var ska de människor som fortfarande – mot alla odds! – bor kvar i den norra halvan av vårt land ta vägen? Många naturreservat som finns i Sverige är små, ligger relativt nära urbana områden och kräver aktiva åtgärder för att behålla och utöka sin potential som skyddat område.


Ett gott exempel är Orlångens naturreservat i Huddinge kommun söder om Stockholm. Där har kommunens naturvårdare ringbarkat träd, lagt ut riskasar och skapat strukturer i skogslandskapet som liknar storm, vindfällningar och brand. Klassiska sätt att skapa störning i ett ekosystem för att öka antalet nischer och på så vis öka mångfalden. Men det kräver skötselplaner och resurser som storstadsnära kommuner har råd med. I min uppväxt­kommun Nordanstig i Hälsingland ser det annorlunda ut. Där växer det knölklocka, flera ovanliga spiror och lind i områden som helt saknar formellt skydd. Om kommunen plötsligt bestämmer sig för att skydda ett område, men saknar en långsiktig hållbar strategi för hur reservatet ska utvecklas, är det inte seriös naturvård vi talar om.


Eftersom plånboken är tunn och det är en viktig uppgift måste vi prioritera rätt. Det duger inte med slappa dogmer som ”fri utveckling”. Det är mer en ursäkt att inte engagera sig på djupet och sätta sig in i hur en plats ekologiskt fungerar. Sådan naturvård behövs det inte mer av. Det som saknas är målinriktad och transparent naturvård, med tydliga mål och fokus. Min tanke är att både markägare, allmänhet och institutioner skulle välkomna sådana åtgärder.


      Ambjörn Johansson
              Biolog

 

 

Artikeln publicerades måndag den 12 mars 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste