Det plundrande folket 

LEDARE: All skogsmark som behövs för att skydda djur och natur kan inte, kommer inte, går inte att ersätta markägarna för. Miljöminister Skog redde äntligen ut begreppen när hon den 16 januari svarade på en interpellation om översynen av artskyddsförordningen. Jag tycker det är tråkigt att få rätt, men ändå befriande när en minister tar bladet från munnen och bekräftar mina farhågor.

Glöm tidigare verbala manifestationer och rosa snömos utan förankrad substans från landsbygdsministern – för plötsligt händer det. Interpellationen handlade om att generaldirektörerna för Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket för länge sedan uppmanat regeringen att kontrollera att artskyddsförordningen är rättssäker, tillämpbar och effektiv. Svaret har dock uteblivit och vi fick inget svar nu heller. Däremot redogjordes för mycket annat.

Debatten kom att handla om den svenska skogspolitiken och ersättningsfrågan när mark tas i anspråk av det allmänna. Debatten blev ett 28 minuter långt klargörande om regeringens ståndpunkt. Ska man tro miljöministern, vilket jag faktiskt gör, spelar det mindre roll vilken regering som styr: resultatet blir det samma. Spänn fast säkerhetsbältet. Här kommer ett tydligt klargörande från regeringen över framtiden och det handlar om ett plundrat folk.

Först och främst: minister Skog poängterade mycket tydligt att de besked som lämnades av henne är regeringens besked. För tydlighetens skull skriver jag därför regeringen i stället för miljöministern i resten av denna ledare. 

Några höjdpunkter från ministern var när hon meddelade att ”ansvar under frihet byts ut mot något annat, nånting där staten går in och tar ett mycket större ekonomiskt ansvar än vad man gör nu ”samt att ”posten markersättningar i statlig budget skulle behöva ökas enormt mycket” i detta fall. Jag trodde i min enfald att rättsstatens uppgift i normalfallet var att säkra människors egendom, inte stjäla den.

I debatten framgick hur regeringen ser på ansvarsdelen i begreppet ”Frihet under ansvar”. Det verkar som att du som skogsägare frivilligt ska avstå från att avverka en skog som är skyddsvärd – och vara tacksam för att du åtminstone får avverka annan skog. Att ge ersättning till markägare för att de inte förstör värdefull natur står enligt regeringen nämligen i strid med både svensk och internationell lag och låter sig därmed inte göras.

Man verkar även anse att om staten ska ersätta markägarna blir detta oerhört kostsamt och enligt Skogs uttalande öka utgifterna ”enormt mycket”. Denna enorma kostnad bollas lite smidigt över till markägarna istället. Problemet löst. Att enskilda människor i landets utkanter får bära hela kostnaden för regeringens iver att skydda skog spelar ingen roll.

Svenskt skogsbruk är enligt dessa nya bud från regeringen inte hållbart, något som jag förstått att man redan påtalat för kollegorna i Bryssel. Hur det ens är möjligt när vi lyder under skogsvårdslagen och miljöbalken, bjuder på frivilliga avsättningar, ansluter oss till certifieringar samt utför många egenpåtagna åtgärder. Det är ju skog precis överallt. Men för all del, fortsätt att hävda att något som drivs av solen, är evig, förnyar sig själv genom att nya plantor ploppar upp ur marken inte är hållbar.

Vidare verkar regeringen tycka att debatten om markersättning och lagstiftning kring skyddet av skog är onyanserad och obefogad. Problematiken med att människor inte får betalt för mark som fråntas dem anses kraftigt överdriven. Som bevis för detta anförs att det under 2017 endast fattades 170 beslut rörande artskydd. Samtidigt pågår en socialisering av skogsbygderna av aldrig skådat slag. Den leder till att vi undviker att avverka helt vanlig produktionsskog som myndigheter tror är skyddsvärd. Vi skogsbrukare har en diametralt skild bild av skyddsbehovet. Detta har lett till närmast en folkrörelse mot den klåfingriga skyddsivern i skogen.

Nu menar regeringen att de två generaldirektörernas önskan rörande ett förtydligande av artförordningens oklarheter egentligen handlade om att de var ivriga att använda sig av artskyddsförordningen i större utsträckning. Man menar att direktörernas fråga är ett påpekande om att ­tillämpningen av fler artskyddsärenden dröjer eftersom en viss oklarhet finns. Möjligen kan man tolka det så, men jag tror inte att det var syftet.

Kan vi komma till rätta med den uppkomna situationen? Kanske. Den enda ministern som kan göra skillnad och som inte är insyltad i denna taffliga soppa är näringsminister Damberg. Han behöver kavla upp ärmarna, sluta ägna sig åt pr för enkla jobb i skogen som skogsbrukarna själva hade gjort gratis om skogen inte tagits ifrån dem och istället fokusera på att göra skogsbruk förutsägbart, lönsamt och roligt igen. Undvik nu ett stort misslyckande och gör hela skogsbruksfrågan till en näringslivsfråga å det snaraste. Högafflarna slipas nämligen i denna stund.

Rickard Axdorff
Rickard Axdorff
Tel: 019-16 61 39
E-post: rickard@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades torsdag den 01 februari 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste