Kan FN hjälpa oss?

Jag deltog nyligen i en batalj där en myndighet, denna gång Naturvårdsverket, återigen uppvisade total tondövhet. De lyckades överträda sitt myndighetsuppdrag, missförstå sitt regeringsuppdrag samt förolämpa och nedvärdera ett antal yrkeskårer. Men värst av allt, rent av komiskt, var att myndighetens agerande stred mot just den FN-konvention som var föremål för mötet. 

Mötet med Naturvårdsverket i Stockholm handlade om FN-konventionen om biologisk mångfald (CBD 8j och 10c), vilken Sverige ställt sig bakom. Myndigheten ska i februari överlämna ett förslag till regeringen hur implementeringen av den internationellt tunga konventionen ska säkras. Låter kanske inte så skojigt, men håll ut. Till skillnad från när vi i Sverige talar om biologisk mångfald så har FN klokt nog lyft in människorna, kulturbärarna, som en avgörande del i sammanhanget. Konventionen beskriver två typer av människogrupper: den ena är gruppen urbefolkning eller samer och den andra är lokalsamhällen, vilket innefattar skogsbrukare och alla andra som brukar natur så som fäbodbrukare, jordbrukare, fiskare och jägare. Den första av dessa kulturbärande grupper har fått massor av resurser för att kunna hävda sin rätt. Den andra har varken fått resurser eller tillåtits att aktivt delta i rapportarbetet.  

Vad handlar då CBD:n om och varför är den viktig? Jag vill påstå att syftet med konventionen är att bevara och utveckla både den biologiska mångfalden och brukarna av kulturlandskapet – parallellt med varandra. För att lyckas med det ska nationer fullt ut involvera grupperna i beslut som påverkar deras vardag. Ett exempel på detta är att traditionell kunskap ska väga minst lika tungt som modern forskning. Konventionen säkrar således biologisk mångfald genom att skydda både naturen och brukargrupper mot multi-statliga övergrepp. Något som verkligen behövs!

Vidare framhåller dokumentet att urfolket och lokalsamhällena ständigt skapar och omskapar sociala och ekologiska system, landskap, marina områden, växt- och djursamhällen och att detta är bra. Man konstaterar att människornas närvaro i landskapet är värdefullt inte bara för den biologiska mångfalden utan också för den egna gruppen och mänskligheten som helhet. Dessutom betonas vikten av rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid brukandet av naturen. 

Nu ska Naturvårdsverket alltså lämna över uppdraget till miljöpartisten och miljöministern Skog. Och nu blottläggs skandalen! Myndigheten har nämligen gjort sig själv till talesperson för alla lokalsamhällen och kunskapsbärare, exkluderat samerna. Nästan som om förövaren i domstol skulle tillåtas vara offrets försvarare. De grupper som konventionen vill skydda mot statliga övergrepp får några ynka dagar på sig att komma med synpunkter. Mycket effektivt manövrerat av Naturvårdsverket som kidnappat våra röster. 

Vad hade då hänt om lokalbefolkningen involverats tidigare? Då hade vi kunnat påvisa att utformningen av olika regelverk systematiskt används som ett begränsande verktyg för vår möjlighet att utveckla våra traditionella näringar – som samtidigt utvecklar mångfalden. Vi hade kunnat beskriva hur den regisserade naturvårdspolitiken systematiskt tränger bort lokalsamhällen med en enformig naturvård baserad på ett urbant perspektiv. Vi hade kunnat beskriva den successiva utveckling av verktygen för naturvårdsavsättningar och ersättningar som innebär undervärdering till markägarna i förhållande till den långsiktiga betydelsen av resurserna. Vi hade alltså kunnat föra i bevisning att Sverige bryter mot konventionen och att vi behandlas sämre än samerna av semi-staten. 

Jag tror att konventionen är en möjlig väg att gå för att skogsbrukare ska kunna fortsätta bo och verka på landsbygden, men det är fel departement som äger frågan. Biologisk mångfald förutsätter att lokalsamhällena finns även i framtiden. Konventionen ska förena bevarandet av biologisk mångfald, hållbart nyttjande och lokal­samhällenas utveckling. För att det ska finnas lokalsamhällen krävs incitament för först och främst lönsamhet och stora frihets­grader. Därmed är den centrala frågan för ökad mångfald: hur kan staten hjälpa till för att öka marginalerna på landet? Eftersom det är lönsamhet och frihet som behövs borde frågan behandlas av minister Damberg på Näringsdepartementet i stället.

Ska vi verkligen behöva ta hjälp av FN för att få Sverige att förstå att vi brukare inte är ett problem som ska tystas av byråkrater, utan en förutsättning som ska styra utvecklingen?

 

Rickard Axdorff
Rickard Axdorff
Tel: 019-16 61 39
E-post: rickard@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 20 december 2017

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

#Meskoog

#Metoo-kampanjen blir säkerligen en vattendelare när det gäller umgänget mellan män och kvinnor. Man ska vara tondöv när det gäller att läsa av samhällsdebatten om man fortsätter med skamliga tonfall och grepp mellan könen. Kort sagt: det gäller att hålla tassarna och tonsillerna i styr!
I och för sig verkar det ofta handla om andra saker än sex. Få män är väl så dumma att de tror att en kvinna skälvande av åtrå kommer att kasta sig om halsen på den man som tafsat på henne och verbalt gått över gränsen. (I och för sig finns det damer som också burit sig illa åt.)

Kommentera